Papperslös

Vidden av 19 månaders sömnbrist går upp för mig när kollegan konstaterar att mitt leg* gick ut för ett år sedan.

En dubbelkoll hemmavid visar att samma gäller för passet.

Så nu måste lagvigd make och stissig 19-månaders ägna lördagen åt att följa med övertrötta mamman till passexpeditionen för att övertyga alla om att jag är den jag utger mig för att vara, så att jag kan få nya identitetshandlingar.

Intressant parentes i sammanhanget är ju att ingen utöver kollegan noterat bäst-före-datumet på leget. Och då har ändå anställda vid både flygplatser, banker, diverse systembolag och postombud haft sina digra chanser under det gångna året. Hade jag bara mage för det borde jag väl testa hur länge ett utgånget leg egentligen kan brukas. Men jag är inte bara trött. Jag är mesig också.

 

*Jamen jag har inget körkort. Så patetisk är jag.

Plankeliplank

Jag utgår från att alla har plankat som bara den medan jag befunnit mig i bloggvila. Eller? Nu är jag i alla fall här, och det är min kvällsplanka också. Att jag fuskade ett tag märks tyvärr på en gång, just nu klarar jag bara två gånger en minut, och så 40 sekunder på det. Men det går framåt och känns bra, så det är väl bara att köra på?

(För övrigt stretchar jag ryggen och höftböjarna när jag ändå är igång och flåsar där på mattan. Jag tror jättemycket på att försöka hålla även de inte så starka musklerna smidiga. Hellre svag och böjlig än svag och stel, är min devis.)

Jo, och så har jag inte sett ett skit på tv den här veckan. Fail, som vi moderna sociala mediemänniskor säger.

Värdinnan

Idag lekte Esme och jag tebjudning för första gången. Hon plockade bestämt fram de brandgula kopparna hon fått av sin farmor och delade ut en till mig och en till sig själv.

Glittret i ögonen när jag förde koppen mot munnen och under överdrivet sörplande och mmmmande låtsades dricka ur den; sen gjorde hon likadant.

Så ville hon att vi skulle byta kopp med varann några gånger, sörpla och mumsa och byta igen, tills hon plötsligt plockade ihop alla kopparna med tillhörande fat och la tillbaka dom i sin låda.

Det var en underbar liten stund, och banne mig om hon inte har ärvt sin pappas sinne för ordning också.

Sluta amma

Nu är jag redo: jag tänker försöka sluta amma. Det känns stort och nervöst och jag bävar lite, men samtidigt är jag förväntansfull och glad. Först och främst ser jag fram emot lugnare nätter för både Esme och mig. Kanske får hon bättre matlust också, och börjar gå upp i vikt. Hursomhelst är amningen en viktig del i mitt mammaskap (och en av grundpelarna i Esmes liv), men tiden är inne för att gå vidare nu.

Jag räknar med att det kommer att bli riktigt jobbiga nätter, och därför kommer vi genomföra det under påskhelgen, när man kan få lite sömn på dagtid också. Med lite tur och envishet är vi i mål strax innan Esme fyller 20 månader.

Tips av alla slag mottages tacksamt.

Mamma utan barn

Jag tycker att det är svårt att blogga just nu. Det lilla barnet som inte fick leva och den chockade mamman som famlar efter något slags begriplig verklighet präglar mig i allra högsta grad. Det är en tragisk händelsekedja som väl skulle skaka om även den mest tjockhudade, men det är något i det som rubbar själva kärnan i mig. Jag kan inte värja mig. Alls.

Så det blir inte så mycket bloggat nu. Men kanske sen, när jag har begripit hur jag ska förhålla mig till det.

Kan själv

Min lilla solstråle förvandlas allt oftare till ett åskmoln. Ilskan när hon inte får på sig skorna, kan manövrera gaffeln eller lägga pusslet är omedelbar och explosiv. Det är inte helt skönt när larmet går ungefär en gång i halvtimmen (eller i kvarten, när hon är på det humöret) men samtidigt gläds jag åt hennes envishet och framåtanda. Det handlar ju om att hon vill fixa saker själv, utan att mamma och pappa är där och krattar manegen varje given stund.

Dessutom anar jag något av mig själv i beteendet, legenden säger att jag både slutade med blöjor och lärde mig knyta skorna självmant. Att det åtminstone stämmer för mitt läsande minns jag i alla fall säkert, bokstävlarna blev mina under de frekventa bilresorna mellan landstället och hemmet när jag inte hade något bättre för mig än att försöka tolka vägskyltarna vi passerade.

Så tråkighet och envishet är en fruktbar kombination tänker jag, som nog inte kommer att mata in alltför mycket schemastyrda aktiviteter för Esmes del när hon kommer upp i hobbyåldern.

The Boss

Under en allmänt genomdålig helg har jag i alla fall distraherat mig med Kelsey Grammer-serien The Boss. Den är habil, för att använda ett oförtjänt underutnyttjat uttryck. Jag älskar förtexterna som får mig att vilja återse Chicago typ omgående. Skådespeleriet är bra, speciellt från Kelsey Grammers sida, storyn ganska spännande och de politiska förvecklingarna lagom komplicerade.

Dock har jag vissa problem med porrigheten kring gamla Bevvan-stjärnan Kathleen Robertsons karaktär Kitty. Kanske finns den där för att amerikanarna känner sig lite edgy när dom visar tits and ass på tv, men för mig framstår det snarare som ganska sunkig objektifiering.

Men i övrigt alltså. Habilt.

Hon är solen allting kretsar kring

Igår fyllde Esme 19 månader och vi firade med den tredje vabben sen förskolestarten. Jag passade på att sova middag med henne, med näsan inborrad i hennes mjuka, Esmedoftande hår. (Jag har fortfarande bara schamponerat det några få gånger, när hon fått något särdeles otrevligt i det. Annars verkar enkla vattensköljningar räcka gott och väl.)

Hon är både stor och liten nu, sådär som jag antar att hon kommer att vara resten av sin barndom. Hon förstår mer än hon kan förklara, men visar med tydliga ljud, ord, miner och gester vad hon menar. Hon har börjat uttrycka blygsel med nedsänkt huvud och misstänksamt bligande under rynkade bryn. Hon blir arg och frustrerad när hon inte kan eller jag inte förstår; då skakar hela kroppen och hon slår med sina små nävar antingen mot sig själv eller mot dumma mig. Däremot släpper hon ofta snabbt när hon får ett vänligt nej, då tittar hon bara storögt på mig och går därifrån. Stoltast blir vi båda när hon är min lilla hjälpreda och ivrigt hjälper mig att plocka ihop utdragna leksaker eller smutstvätt som ska sorteras.

Överlag är hon glad och lättsam – ”ett riktigt glädjepiller” säger personalen på förskolan – och gosig och kramgo. Tendenser till ordningssinne börjar också märkas, som när hon med en bestämd smäll trycker igen toalettdörren varje gång hon passerar den. Fortfarande känns det överraskande och lite spännande att höra ljudet av hennes små fötter smattra mot golvet när hon rör sig i lägenheten, allt stabilare och självklarare.

Igår snodde jag ihop hennes hästsvans till en liten knut och tänkte herregud, nu är hon verkligen min Lilla My. Sen kurade hon ihop sig i min armhåla och tittade fokuserat på hela Mumin-dvd:n i ett svep, för första gången sedan hon fick den. Stor och liten på en och samma gång, så är det verkligen nu.

Smaskens, indeed

Jag körde favorit i repris och planerade och förberedde fredagsmiddagen i förväg. Kände mig mäkta smart på ett tomt ekande Systembolag vid lunchtid igår, må jag säga. I alla fall blev det ytterligare en höjdare ur Annikas skattkista, jag modifierade den dock med färsk salsiccia i stället för chorizo, och creme på soltorkade tomater i stället för tomatpuré. Blev himla bra.

Sen fick Esme tokrinnsnuva och idag har vi inte gjort mycket annat än försökt se till att hon inte drunknar i sitt eget snor. Tur att lekparken ligger nära så att hon fått sig en stunds utevistelse ändå. Och tur att Esmepappan är snäll och har lovat att komma med hämtmat från något av de närliggande etablissemangen när han rör sig hemåt från sitt kulturella evenemang (fråga mig inte vad det är, mer än något med film).

Lite lagom vardagligt på en lördag, alltså.

Målbilden

På allmän begäran kommer här peppbilden på C:s magrutor.

Lite fakta: C har fött två barn, det senaste för ett halvår sedan. Hon har varit sjukskriven med risk för förtidsbörd under bägge graviditeterna, så hon har inte kunnat träna alls då.

Hennes nuvarande form är resultatet av sex veckors träning med dagliga plankor och gymmande tre dagar i veckan, varav ett tillfälle i veckan med PT. C har även styrt upp sitt ätande, men inte alls genom att banta, utan genom att äta bättre, mer och oftare – men på bestämda tider.

Sådär, då har vi fått receptet för framgång. Bara att sätta igång då!