Paus

Just det, jag tar bloggsemester i sisådär en vecka. Finland kallar. Hörs sen!

Så en dag möts man där på ICA

Jag har en riktig separation i bagaget, den tog fart för ganska exakt tio år sedan. Vi var varandras ungdomskärlekar och egentligen mer färdiga med varandra än vi ville förstå. Vanans makt, rädsla för det okända, ja allt det där höll oss tillbaka. Men sen tog jag steget och startade om i en annan stad. Och han grät en stund, torkade sen sina tårar och blev blixtförälskad i en ny.

På nåt sätt hade jag aldrig kalkylerat med det där sistnämnda. Man kanske inte gör det när man gör slut för första gången och när man faktiskt i all sin naivitet har inbillat sig att man är oersättlig. Då kan det  till och med bli något av en chock. Det blev det för mig.

Så mitt ego tog rejält med stryk. Självklart misstog jag det sårade egot för ett krossat hjärta och började ägna mig åt svartsjuka. Jag kände mig så totalt underlägsen den nya flickvännen: inbillade mig att hon var bättre än jag på alla vis, att mitt ex var bättre med henne än han någonsin varit med mig, att jag var jordens största nolla helt enkelt.

Men det gick ju över. Bitarna föll på plats och jag växte lite och livet blev mitt eget igen.

Så för ett par veckor började en främmande kvinna prata med mig vid barnmatshyllan på ICA. Jag hade ingen aning om vem hon var, men hon var säker på sin sak. Och så visade det sig att det ju var hon, den där fantastiska flickvännen.

Är det inte märkligt vad tiden ändå gör med oss? Jag skulle för mitt liv inte ha känt igen henne – inte för att hon var olik sig, utan för att jag helt enkelt glömt hur hon såg ut. Tänk, om jag hade vetat det för tio år sedan. Vad mycket självplågeri det hade besparat mig.

Hej mamma

Det går fort nu. Igår lärde sig Esme att klappa händerna. Så det har hon stolt gjort både en och två gånger sedan dess. Och imorse tjoade hon ett glatt ”Hei äiti!” från spjälsängen.

Annars har vi mest njutit påsken i solen och inte internettat nästan nånting alls. Skönt.

Påskflickor

Mina föräldrar fotograferade inte mycket under min barndom, men det finns ett foto från min första påsk. Jag sitter fastspänd i en plastig babysitter, med ett stort flin och massor av påskägg omkring mig. Eftersom jag är född på hösten är jag en något yngre bebis än Esme är idag, när vi firar hennes första Påskafton, men det finns ändå likheter.

Det breda leendet till exempel, det har vi gemensamt. Fast Esme sitter hellre på sin rumpa än fastspänd just någonstans. Hon övar sig i att klappa händerna, fast det låter än så länge roligare att smälla handflatan i golvet, bordet eller valfri oklädd mammakroppsdel. Håret är omöjligt flygigt och långt och lockigt, och allt blondare.

Och så de där ögonen.

Hon är som en dröm, min lilla påskflicka. Allra helst när hon ropar ut ett rungande ”Hei-hei!” och väntar på mitt svar. Så inser jag att jag måste bege mig ut och skaffa henne ett påskägg eller tre idag, om så bara för att locka fram ännu lite mer solglitter i hennes blick.

Sminket

Peppe skriver om den smalhetsfrämjande garderoben. Jag kommer osökt att tänka på alla härliga sminktips man fått sig till livs genom åren. Såsom:

• Förstora läpparna genom att måla lite utanför med en ljus läppenna.
• Gör så att dina naglar ser längre och smalare ut genom att låta bli att måla dom hela vägen ut i sidorna.
• Använd blå mascara för att framhäva dina blåa ögon.
• Dutta lite rouge vid tinningarna så ser du piggare ut.
• Måla med en vit penna innanför nedre fransraden för en vaknare blick.

Vilka andra, definitivt inte i dagsljus fungerande sminktips har ni hört?

Besvikelser

Jag hissade Episodes här för ett tag sedan. Det visade sig vara lite förhastat. Av olika anledningar har det dröjt fram till ikväll innan jag såg ytterligare ett avsnitt, men det var ju jättedåligt. Alltså verkligen tråkigt och ointressant. Jag vet inte om det var Matt LeBlancs oförmåga att spela onykter eller det patetiska ögonbrynshöjandet mellan det brittiska paret som var värst, men mer vill jag inte se, det är säkert.

Så i stället gjorde jag ett försök med Damages. Åh herregud, så oinspirerat det var då. Så hejdå Glenn Close, också.

Därmed är det ett faktum att det enda jag följer på tv just nu är Project Runway och Bachelor, vilket väl knappast stimulerar intellektet även om underhållningsfaktorn i bägge dokusåporna är skyhög. Så, har ni tips på riktigt bra tv-serier får ni gärna dela med er omgående. Tack på förhand!

Match made in hell

Jag har alltid tyckt att Sean Penn verkar vara en jobbig jävel. Pretentiös med stort ego i liten kropp, det kan aldrig bli bra. Därför gör det mig lite besviken att favoriten Scarlett Johansson blivit ihop med honom sådär huxflux, innan bläcket på skilsmässopapprena från äktenskapet med Ryan Reynolds ens hunnit torka.

Men med det sagt skulle hon i alla fall få spela mig i filmen om mitt liv, det vore perfekt. Vem skulle spela dig?

Kvinnoförakt i sin sorgligaste form

Fyra dagar efter Ebba von Sydow fött sin dotter minglar hon loss på sin egen bokrelease-fest. Galen kvinna, hur orkar hon, hinner jag tänka. Sen får jag nys om att skräpsajten Posh24.se mest tycker att Ebba är tjock och ofräsch som inte powerwalkat sig i form inför festen. Fyra. Dagar. Efter. Att. Hon. Fött. Barn.

Jag minns exakt vad jag själv gjorde fyra dagar efter att jag fått Esme. Jag begav mig på ostadiga men Swedish Hasbeens-försedda ben tillbaka till Danderyd för efterkontroll. Det var strålande solsken och vi tog tunnelbanan. Jag var skitstolt över att vara ute med vagnen för första gången. Skitstolt. Och det bekymrade mig inte det minsta att jag fortfarande såg gravid ut. Tvärtom kände jag mig smal och häftig och skakig på en och samma gång.

Det var en fantastisk dag. Men jag antar att jag enligt hatarna på Posh24 borde ha stannat hemma i skam över min frodiga kropp.

Med solen kommer livet åter

Igår åt vi en sen lunch i solen, hela lilla familjen och svärmor därtill. Det var ljuvligt. Esme somnade i selen, vinet la sig som välbehövlig bomull i huvudet och svärmor såg så söt och fräsch ut i sin syrenlila klädsel. Det är märkvärdigt hur livet spirar vidare, trots att allt vändes upp och ner för bara ett halvår sedan. Min svärmor måste vara den urstarkaste människa jag känner.

Ballongmagen

Trots att min mage växte sig rejält rund och stor när jag väntade Esme, så har jag i vuxen ålder inte upplevt så bekymmersfria magmånader som då. Tvärtemot vad alla hävdar om långsamma graviditetstarmar och problem med magsmältningen fick jag en nio månaders frist från allt vad värk och svullnad heter.

Så det är med viss besvikelse jag nu återgått till mitt vanliga elände. Några timmars artigt fikande och kaffedrickande straffar sig omedelbart. När jag kommer hem ser jag uppskattningsvis ut att vara i femte månaden. Och genansen låter inte vänta på sig när jag inser att kanske en och annan på tillställningen verkligen trott att det är syskon på väg, när det enda som lever i min mage är ett bråkigt gäng luftbubblor. Usch, vad oglamouröst livet kan vara ändå.