Framme.

Alltså, det gick. Vi har sålt lägenheten, flyttat till den nya, idag har jag till och med byggt om spjälsängen. Och bäddat med nytvättat, fast jag är rätt säker på att bebisen ändå mest kommer att sova med oss i början. Har köpt ett fint babynest för detta ändamål, eftersom Esme nog också mest kommer att sova med oss i början… Fast hon har fått en egen säng. I ett eget rum. Men jag menar, är jag knäpp som inte tror att en närhetsälskande treåring smidigt accepterar att börja sova i en helt annan del av en helt ny lägenhet samtidigt som ett syskon plötsligt dyker upp och kräver all uppmärksamhet från mamma och pappa?

Jag tror att jag är en realist som känner mitt barn. Men jag kan också vara väldigt gravid och blödig, vad vet jag.

Hursomhelst är jag helt stolt över mig själv som har klarat de här galna veckorna, om än inte med totalt bibehållet lugn, men utan att helt förlora förståndet i alla fall. Det har varit precis lite för mycket, men det känns som det har varit värt det också. Nu boar jag för glatta livet, älskar tryggt brummande vitvaror och ser fram emot att svärmor ska komma hit och bidra med lite kvinnovisdom redan i eftermiddag.

Det blir bra det här, nu kan jag äntligen andas ut.

Snart i mål

På tisdag kommer en packmästare hem till oss och stuvar ner allt i flyttlådor. På onsdag kommer hans kollegor och bubbar allt till nya lägenheten. På torsdag vaknar jag sannolikt upp mitt i ett kaos, men ett väldigt rymligt sådant.

Det börjar så sakteliga gå upp för mig att vi kommer att bo stort, med våra mått mätt alltså. I en av huvudstadens dyraste stadsdelar brassar få loss med överflöd, för varje kvadrat kostar ju en sisådär två-tre månadslöner. Ändå har vi nu, innan någon av oss ens fyllt 40, fått loss nästan 80 kvadratmeter. Ja, vi fick ge avkall på sekelskiftesromantiken på kuppen, nu flyttar vi till ”den barnvänliga föreningen”. Men läget, mina vänner. Läget är tipp topp. Och allt är nyrenoverat och bekvämt.

Ja, man uppskattar lite andra saker som småbarnsförälder som i fem år diskat för hand, endast tvättat i tvättstugan, och i nio fall av tio inte fått hela familjen att rymmas i hissen samtidigt. Åtminstone inte om matkassar funnits med i ekvationen, vilket de ju strängt taget nästan alltid gör, ihop med blöjpåsar och toalettpapper.

Ja, det är ljuvligt med högt i tak, öppen spis och djupa fönsternischer. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter Fönstret mot gården-känslan på balkongen, den lummiga innergården, ljuden som studsar mjukt mot stenväggarna. Men jag tror att jag kommer att känna mig oändligt smart varje gång jag kör in barnvagnen i hissen, parkerar den på loftgången (!), drar av Esme de leriga galonisarna och kastar tvätten i den egna maskinen.

Simplicity. Somligt vill man ha först när man har erfarit vad det är att leva utan det.