Esme dansar

Hon gör det sittandes, taktfast och omisskännligt när rätt låt drar igång. Gungar överkroppen och drottningvinkar med bägge händerna. Och så ler hon stort, rynkar näsan och skrattfrustar belåtet.

Min lilla dansös.

På ungkarlsfronten

Mes-Matt fullföljde utan mig i publiken och har nu ersatts av Jason Mesnick, en ganska mesig figur han också. Men den som kan sin Bachelor-historik vet att just den här säsongen faktiskt är sensationell, inte bara för att Jason är den enda av hittills 14 ungkarlar som har äktat en kvinna han träffade genom programmet,* utan också för att det krävdes en liten (men inte obetydlig!) omväg för att nå dit.

De bästa avsnitten, alltså de allra sista i säsongen, sänds dagtid på elvan just nu. Jag rekommenderar!

*På Bachelorette-sidan har ett par kommit lika långt och dessutom ynglat av sig.

Att dom bara orkar, våra storkar

Jag tänkte att jag skulle vara käringen mot moralpanikströmmen och köpa mig en Greta (dock på rea, jag lever ju på föräldrapenning ett tag till). Men jag sjabblade med kortdosan och den supersäkra banköveföringen och vips blev Visat obrukbart. Och nu är klänningen jag tänkt mig slut. Jag får vänta in hösten, heltidslönen och fullprisklänningen i stället. Sen ska jag skriva DET HÄR ÄR EN SIDENKLÄNNING FÖR TRE PAPP i pannan och reta ihjäl alla Ellos-ivrare jag möter.

(Jamen, man gör väl vad man kan för att hitta uppsidor med att hemmalivet lider mot sitt slut?)

Det enkla lilla livet

Det slängs mycket i bloggvärlden. Bilder slängs upp. Kläder slängs på. Mat slängs ihop. Och så vidare. Jag antar att det är ett sätt att få saker och ting att låta lite nonchalantare än de egentligen är. För det är ju givet att inte noga tagna och photshoppade bilder av noga utvalda och matchade kläder liksom bara hafspubliceras på måfå. Lika lite som komplicerade sallader med tusen ingredienser bara hackar sig själva och råkar trilla ner i vackra skålar som också ska fotograferas i rätt ljus innan de slafsslafsslafs snabbt glufsas upp av pinnsmala bloggare. Eller?

Själv tänkte jag nu slänga på mig ett par sandaler med multipla skitjobbiga knäppningar och springa förbi en affär på andra sidan stan där jag liksom i förbifarten ska ramla över skithippa reakläder. Bilder slängs upp på bloggen imorgon, men bara sen jag powerwalkat en mil, slängt i barnet lite hemstampad gröt, möblerat om ett rum och köpt ett sommarhus i Spanien.

Alltså vid typ kvart över tio imorgon bitti då.

Nordiskt blond – inte jag

För länge sen hade jag en kompis från Turkiet, som var lite i samma sits som jag. Hennes föräldrar hade nämligen flyttat tillbaka så att hon och syrran blev ensamma kvar i Sverige. Vi var inte så värst lika egentligen, men den där grejen med att råda sig själv hade vi väl gemensamt.

Hon lagade gudomligt goda vinbladsdolmar och lämnade en crêpeslagg hos mig, som jag fortfarande använder ibland. Dessutom var hon komplett hårlös under armarna, eftersom hon under sina Turkietvistelser lasrat bort rubbet. Så gjorde alla unga turkiskor, hävdade min vän. Jag minns att jag blev helt fascinerad av hennes permanent släta armhålor, och tänkte att jag skulle lägga undan pengar för att göra något liknande själv. Det enda som behövdes var en hög med pengar och tillräckligt mörkt kroppshår – och åtminstone det senare har ju aldrig varit något problem hos mig.

Men så sitter jag här, tio år senare, och är lika slarvigt stubbig som alltid. Läser om Katrin Zytomierskas hårborttagning, och börjar planera igen. Tills jag inser att det nog, för en medelinkomsttagare som mig, vore smått omoraliskt att lägga tusenlappar på något så fåfängt och strängt taget onödigt. Allra helst när en snabbt växande gullunge ligger och sover i rummet intill. Har jag pengar över borde dom väl sättas in på Esmes konto, eller hur?

Fast jäkligt härligt hade det varit, att aldrig mer behöva stressa loss med en hyvel, det kan jag inte komma ifrån.

Den orala fasen

Esme har fullt upp med att stoppa allt i munnen. Inte nödvändigtvis så mycket mat som allt annat. Under stor koncentration river hon fram tidningar, böcker, cd-skivor, sladdar, mattväv (Ikeas ryamattor håller inte riktigt för en tiomånaders hårda små nypor kan jag intyga) dammtussar, skräp, plastpåsar, skor och så vidare.

Och sen in i munnen, nam-nam-nam-nam låter det. Njutningsfullt och länge. När hon inte vässar tänderna mot stabilare föremål, vill säga. Typ bordsben, vardagsrumsskänken, mammas ben.

Så jag antar att jag inte ska oroa mig de dagar hon ratar allt från gröt till lunch till middag och det som trugas däremellan. Nåt slags näring får hon väl i sig ändå, på andra sätt.

Gott och blandat – ett inlägg om just ingenting

Svartvinbladsdrinkarna blev riktigt smarriga, om det är någon som undrar. Men rabarbertårtan var inte fullt så god som jag mindes. Nästa gång ska jag nog satsa på Annikas tävlingsbidrag i Årets dessert- och bakmästare i stället – gå in och rösta på henne (tävlingsbidrag nr 10), det förtjänar hon!

Igår gjorde vi Strawberry Daquiris på färska jordgubbar, idag ska vi slå till på persikovarianten. För övrigt kan vi inte sluta tvista om huruvida nektariner är godare än persikor. Jag tycker ju det, gillar inte riktigt det där luddiga som är persikans signum.

Och när vi inte svullar en massa gott går vi skogspromenader och kollar på film. The Kings Speech var så seg att både svärmor och mannen somnade medan Solisten var riktigt vacker om än kanske aningens lång. Men mest laddar jag såklart för The Bachelorette, som precis bytt sändningstid till lördageftermiddagar. Heja Ali!

Sen blev vi vuxna

Egentligen hände det nog inte så många gånger, men ändå är det en av de saker jag mest förknippar med studentåren i Uppsala: förfesterna på tuman hand med min vän L. Med en vinflaska parkerade vi oss i hennes korridorsrum, det var alltid försommar och lite regn i luften, och hon rökte ut genom fönstret medan Beyoncé försökte pumpa mod i oss genom högtalarna. Jag tror att vi var mer besvikna än förväntansfulla, alltid fanns det någon tenta, kille eller pengabrist som la sordin på stämningen. Kom vi oss ut gick vi nästan alltid hem konstigt tidigt igen, med fingrarna flottiga av pommes frites vi tryckt i oss på vägen. Men ofta nog blev vi kvar i korridoren, drog av oss sminket och gick och la oss så fort flaskan och själen blivit tillräckligt tömda.

Och ändå är det något ljuvt över minnena, över känslan som aldrig mer kommer tillbaka. Kanske är det bara så enkelt som att vi var unga då, på ett sätt som vi inte blir igen.

Sommarmums

Det är inte så mycket sol som man skulle kunna önska av en midsommarvecka på landet, men det finns ändå en lockande trädgård att sätta sina fingrar i. Jag tänkte knycka både svartvinbärsblad och rabarber av svärmor, och förhoppningsvis åstadkomma något gott. Enligt Tasteline kan man göra smarriga drinkar av dom där bladen, och rabarbern duger nog utmärkt till en liten kaka. Kruxet är bara att jag inte kan hitta mitt favoritrecept med mandelmassa, och har trots flera dagars hopplöst internetletande fortfarande svårt att ge upp tanken på att det ska vara just den rabarberkakan för att jag ska bli nöjd.

Envis och tjurskallig som en oxe, stod det med bland egenskaperna i personlighetstestet?

Uppdatering: Jamen jaha, dom kallar den för tårta. Det förklarar saken. God är den i vilket fall, och snart på ett fikabord nära mig!

Jag och min spännande personlighet

Ramlade över ett snabbt personlighetstest som jag tycker gav överraskande korrekt resultat. Eller korrekt och korrekt, men ska vi säga väl överensstämmande med min självbild, åtminstone?

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Dom som känner mig (eller bildat sig en uppfattning via bloggen) får gärna protestera, om ni tycker annorlunda.