Levi har fyllt ett år nu.
Ganska oförutsett firades detta med stora delar av min familj i Finland. Levis nyopererade mormor och numera 80-åriga (!) morfar. Hans moster och morbror med respektive. Två kusiner och en hund. Jag bjöd på gräddtårta med rabarber och jordgubbar, Levis pappa på kaninformade ballonger och pussar. Esme hade valt ut en bebismjuk kanin till sin lillebror.
Det var härligt. Min älskade son, som gör mig komplett.
Det har gått ett kvartal sen världens finaste son och lillebror kom till oss. Det finns inte ord för att beskriva hans ljuvlighet. Jag som var lite fundersam över hur jag skulle kunna älska ett annat barn än Esme lika mycket som jag älskar henne, har förstås inga tvivel kvar. Det är som alla säger: hjärtat växer och varje barn har sin speciella plats säkrad.
Vid tre månader är Levi en stor och glad bebis. Nu var det ett tag sen jag vägde honom, men jag har all anledning att tro att han ligger på bortåt åtta kilo. Han är nyfiken och social och vill vara med, när han är vaken. Jag vet inte vem av oss som längtar mest efter att han ska kunna sitta i en egen stol vid matbordet, han eller vi andra. Det kommer i vilket fall att revolutionera våra måltider, det är jag säker på.
Han älskar förstås sin syster, även om hennes kärlek är lite hårdhänt mellan varven. Helst vill hon pussa hans handflator, ofta och mycket. Idag skrattade han högt och länge när hon gjorde pruttljud med munnen. Han har också börjat greppa nöjet med att leka Tittut.
Annars är kvartalsbebisens främsta intressen de samma som från första början: att äta, sova och bajsa. Han är på många sätt en sån praktbebis min son, lättsam och mestadels lättskött. Jag som tänkte att vi efter Esme skulle få oss en riktig utmaning hade fel. Å andra sidan bjuder förstås fyraåringen på allt fler utmaningar, så nånstans jämnar det väl ut sig…
Ibland tänker jag också att det kan vara så att jag är synnerligen väl lämpad för bebislivet. Jag njuter av det. En bebis kräver inte så mycket lek, pedagogik och förhandling. Med en bebis är det lätt att vara intuitiv och kanske också lite egoistisk. Vill man envist pussa de små handflatorna så gör man det, åtminstone så länge han inte protesterar.
Men med det sagt är jag otroligt nyfiken på vem Levi ska komma bli. Jag har ju en tydlig känsla av hans personlighet, men det är samtidigt svårt att fånga och formulera utanför mammahjärtat. Han är liksom mina starka känslor än så länge, och säkert ett tag till. Åtminstone tills han börjar berätta med egna ord om vad han ser, upplever och egentligen vill.
Det kommer hursomhelst att fortsätta vara fint, det här livet som Levis mamma. Det vet jag alldeles säkert.
Där springer hon, mitt hjärta. Så alldeles ovanligt sprallig och livlig just idag. Hösten stoppar henne inte, trots halkiga löv och glappande gummistövlar, trots smuts på knäna och det där tilltagande mörkret som får henne att tro att det är natt mest hela tiden.
Tre år och lite till, oavbrutet tjattrandes, ganska ofta trilskandes, men mestadels bara delandes med sig av den gränslösa fantasin som är hennes. Allt är stort och spännande, hon vet ännu ingenting om att vara blasé eller ironisk. Det är så på riktigt livet – vackert, verkligt och viktigt.
Spring mitt hjärta, spring. Spring på lätta fötter mot allt som är ditt.
Det är fint att bo i en stad vid vatten. Igår åt jag en Panini-lunch vid Nybrokajen med världens bästa Clara. Jag saknar att jobba med henne men kan å andra sidan gotta mig åt att tjata jobb ur nya perspektiv numera. Eftersom vi fortfarande är i samma bransch så kan vi känna igen oss i varandras smärtor och funderingar, samtidigt som vi hela tiden lär oss nytt på varsitt håll och kan analysera varandras grejer med lite mer distans. Det är fint.
Idag sökte vi ett vattenhål för familjen, och det skulle ha gått utmärkt vid Hornsbergs strand om inte Esme tokvägrat badbyxorna. På landet har hon ju plaskat i bara mässingen; i stan och framför allt i en plaskdamm med femti andra ungar, krävs något på underkroppen. Men förklara det för en galet envis nästan-treåring. Vi fick ge upp och efter lite sandlådehäng parkera oss på närmaste glasseria i stället. Jo det heter tydligen så nuförtiden – eller typ gelato bar, om det vill sig riktigt illa.
Nu söker vi svalka inomhus med viss framgång och lillan tittar på sommarens största hit, Pippi på rymmen. En vuxen läser Knausgård i sovrummet, den andra försöker sig på att skriva. Det ligger ett visst vemod i luften även om det här inte är den sista helgen på semestern. Arbetslivet började ju redan i veckan, men på något sätt har det känts lite på låtsas. Jag anar att det blir annat på måndag.
Esmes mamma 