Älskade hen.

Vi har varit på ultraljudsundersökning och tittat till miraklet i magen. Allt såg bra ut, vilket gjorde mig tårögd av tacksamhet. Inte så mycket för att jag oroat mig så väldigt, utan mer för att man faktiskt aldrig kan veta säkert. Det har jag fått många påminnelser om på sistone.

Omgivningen verkar dock tänka mindre på de medicinska bitarna och mer på möjligheten att få reda på vilket kön det väntade barnet har. Besvikelsen är rätt påtaglig när jag berättar att nej, det ville vi inte veta. Ibland märker jag att det till och med provocerar en smula, som om man skulle tro att man är lite förmer för att man avstår från möjlig kunskap.

Någon jag pratade med menade att hon minsann både kollat kön och officiellt namngett bebisen i magen vid den här tiden i sin graviditet, för att det skulle vara lättare för hennes äldre barn att knyta an till syskonet. För en sekund övervägde jag möjligheten att jag alltså för Esmes skull borde ha gjort detsamma – trots att det går tvärt emot vad jag själv vill i frågan. Samtidigt har jag en treåring som pratar om sitt syskon varje dag, pussar på magen och funderar över hur hon ska ta hand om honom eller henne när det väl är dags. Så åtminstone i vårt fall verkar vårt barn ha lika lite problem med anknytningen som vi själva tycker oss ha – trots att vi inte vet om det är en pojke eller flicka.

Min gullunge i magen blir helt enkelt varken mer eller mindre verklig för att jag inte vet vad hen har mellan benen. Det finns ju en ocean av andra saker jag inte heller känner till om denna familjemedlem under utveckling. Samtidigt finns det tusen och en saker jag fortfarande kan hoppas och önska. Fältet är så att säga vidöppet för mina fantasier och föreställningar, och det är så jag vill ha det.

För mig är det halva grejen att inte veta så mycket. Att många (de flesta?) väljer annorlunda är såklart inget problem. Men jag betraktar det som en ynnest att under de här ändå ganska korta månaderna, när älsklingen lever helt skyddad från omvärlden i min kropp, låta barnet på alla sätt vara sitt eget väsen utan några som helst etiketter. Ett litet mysterium för mig och andra att så småningom få lära känna.

Sen väntar ju ändå en livstid av att vara flicka eller pojke, kvinna eller man. Att definieras av sitt kön, av sitt utseende, av sitt sätt att prata och föra sig – av allt det där som omgivningen blixtsnabbt läser av och kategoriserar av den enkla anledningen att det är människans natur att göra just så.

Det finns en tid för allt, tids nog är vi tveklöst där ändå.

Inställning, målbilder, attraktionslagar, whatever

Alltså.

Det är nog väldigt bra att fundera över sin egen makt att påverka den egna tillvaron. Fokusera mer på det positiva än det negativa, formulera vad det är man egentligen vill ha om man nu inte är helt nöjd med sakernas tillstånd, utgå från att om jag ger så får jag också tillbaka. Lite så.

Men jag är hjärtligt trött på att en del (inte alla!) som går igång på det här med attraktionslagar och liknande, blir så förbålt ickeödmjuka på vägen. Skulle jag generalisera och raljera över det vid mitt eget köksbord så skulle jag nog säga att det är en naiv och självförhärligande tendens hos Blondinbella-generationen. Alltså att de som är för unga för att egentligen veta särskilt mycket alls om livet, tror sig ha hittat lösningen på alla tänkbara problem i den egna kaxigt positiva inställningen. Således blir allt från att spara pengar och göra karriär till att hålla ihop äktenskap, föda barn och jonglera med alla bollar samtidigt jätteenkelt, bara man har tänkt tillräckligt intensivt att det ska vara det.

Det är såklart rena rama dumheterna. Dessutom är det elaka och insiktslösa dumheter som leder till empatilöshet. För om allt här i tillvaron hänger på den egna förmågan att ständigt glädja sig åt det halvfulla glaset, så har ju den som dukar under för utmaningarna bara sig själv att skylla. Att inte stå ut, inte gilla, att bryta ihop, att bli deprimerad, att ha ont i kropp och själ eller vad som nu händer – blir bevis på svaghet, snarare än symptom på att det kanske rent objektivt varit för shittigt för länge.

I mina mörkaste stunder tänker jag att den här logiken är marknadskrafternas ultimata sätt att slutligen bryta ner individens sunda motstånd mot ett allt för snabbt skenande samhällståg. Nejnejnej, det finns inget som heter för hårt tempo eller för stora utmaningar. Det är ju bara du, lilla kuggen i hjulet, som måste lära dig att omfamna svårigheterna! Stöp om din felaktigt skeptiska natur, så ska du se att allt blir enkelt igen. För systemet är det ju inget fel på, varken det vi människor byggt upp eller det övergripande som i andra sammanhang skulle kunna benämnas som ödet eller kanske ännu riktigare: livet.

Felen, de ligger helt enkelt bara hos dig lilla vän, för att du inte ler, gapar och sväljer tillräckligt tappert när livet bajsar dig i ansiktet.

Sett på tv

Det blir väldigt mycket mindre tv för mig nu när jag jobbar mer än heltid, är gravid och har ett större sömnbehov. Dessutom märker jag att det nästan aldrig bara råkar gå något underhållande på tv just när jag har både energin och tiden över. Antagligen blir man kräsnare när man har väldigt lite utrymme för sin hobby, för egentligen ser väl tablån ganska mycket ut som den alltid har gjort.

Men frigör man sig från vad som erbjuds i stunden finns det förstås guldkorn. I julas började vi titta på brittiska Peep Show, det är verkligen roligt. Mycket manlig sexuell frustration men ändå nästan aldrig på ett störande grabbigt sätt. Huvudkaraktärerna är helt enkelt tillräckligt misslyckade figurer för att man både ska tycka synd om dom och glädja sig åt deras få framgångar bland kvinnor. Och skratta däremellan, förstås.

Utöver det har vi under vintern gjort några nedslag i bådas vår barndomsklassiker En härlig tid. Det är inte så många serier som kändes härliga på 90-talet som håller för en vuxen och strängare blick, men Kevins skol- och familjeliv är så bra och sympatiskt skildrat att det fortfarande går rakt in i hjärtat. Förmodligen fastnar jag nu bara för andra perspektiv av det, såsom sura pappans kämpande med att få ihop det där eviga vardagstrasslet.

Igår klev vi så in i 2014 på allvar genom att både riva av säsongsstarten av Girls och inledningsavsnittet av hyllade The Fall. Förra säsongen av Girls var ju smått briljant, medan den första säsongen var lite mer sökande efter rätt format. Tyvärr kändes inledningen av tredje omgången återigen lite osäkrare. Eller kanske bara ointressantare. Jag hoppas att det tar sig för det är verkligen en serie som jag på så många sätt går igång på när det är som bäst.

Att hitta nya favoriter är alltid svårt för mig, särskilt när det kommer till serier som andra har hajpat. Kanske är det extra svårt i kriminalgenren som jag närmast fått i mig med bröstmjölken. Jag har verkligen sett det mesta när det kommer till bekymrade men djupt intuitiva mordutredare och äckligt depraverade seriemördare.
Tyvärr imponerar inte The Fall , även om där finns några nya grepp, inte minst att läskiga mördaren i det här fallet är avslöjad på en gång som en utåt sett välordnad småbarnspappa och rådgivare. Dessutom märker jag trots min digra konsumtion av spektakulära mord att just den här genren gör mig mer och mer beklämd ju äldre jag blir. Jag har inte ett dugg lust att ta in ytterligare en våldsam död i min minnesbank, gömmer mig hellre bakom filten och väntar ut de värsta scenerna.

Jag erkänner att det kanske påverkar helhetsbedömningen, men kan även räkna upp andra mer relevanta invändningar. Såsom att jag är heligt trött på karaktärer som säger saker bara för att förklara bakgrundsfakta och/eller skeenden för tittaren (hej CSI!) och att logiska luckor inte funkar i något som utger sig för att vara en påkostad och genomarbetad produktion. Inte bara förväntas vi köpa att en ensamstående kvinna som just utsatts för ett ytterst obehagligt inbrott av någon som sannolikt måste haft egna nycklar till hennes hus skulle a) stanna kvar ensam i huset och b) endast byta ut låset till den ena av sina ytterdörrar, utan därefter också tro på att hon c) skulle råka prata högt om detta faktum på en parkbänk exakt samtidigt som creepy stalkern/mördaren slagit sig ner på bänken bredvid för att lyssna. Såna slöa genvägar i manuset får man faktiskt inte förolämpa tittaren med.

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att just nu är tv som bäst förr, och som mindre imponerande i sin nyare form. Men jag hoppas att den uppfattningen ändrar sig när vi kommer lite längre in i det här året.

Moderspråk och fädernesland

Snön kom äntligen, och det verkar vara tillräckligt kallt för att den ska stanna en stund också, inte bara slaska bort på en gång som var fallet igår.

Esme har längtat efter snö länge nu. Hon vill åka pulka med sin pappa i parken, säger hon. Jag är osäker på om det har kommit tillräckligt för en pulkafärd men något slags utomhusaktivitet får vi nog styra upp. Vi har även ett biobesök inbokat, också på önskemål från treåringen.

Det är fortfarande lite nytt och fint hur mycket hon kommunicerar och berättar om sig själv och sina tankar. Visst har hon pratat länge, det är inte det jag säger, men nivån är ju en helt annan nu. Det går väldigt bra med tvåspråkigheten och hon växlar språk obehindrat och helt självklart beroende på vem hon ska prata med. Familjen i Finland var ganska imponerad över det i julas, det där dribblandet med två språk. Jag är ju van och lever så själv (bara finska med Esme, bara svenska med hennes pappa) så jag glömmer nog ibland att det inte är så alla har det. Inte ens de jag råkar vara släkt med.

Någonstans har jag hört eller läst (eller kanske bådeoch) att det kan bli svårare att bibehålla tvåspråkigheten när det kommer ett syskon. Jag har inte bottnat riktigt i varför det skulle vara så, och har såklart ambitionen att lära även knodden i magen så bra finska jag bara förmår. På sikt ska det också bli spännande att se vilket av språken som blir det självklara mellan syskonen – finska eller svenska?

För ett tag sen såg jag filmen Ingen riktig finne, och även om den inte var sådär superimponerande i sin helhet satt jag ändå och grät. Det är tveklöst en rikedom att ha sina rötter i två länder, men baksidan av det är att man alltid längtar efter landet där man inte är. För mig går det i vågor och är inte så farligt just nu, men jag kommer ju aldrig ifrån det helt.

Riktigt så kommer det knappast bli för mina barn såvida vi inte bosätter oss i Finland under deras uppväxt – nej, det är inget vi ens har diskuterat på allvar – men jag hoppas att de alltid ska vara stolta över det finska arvet som ändå är en del av dom. Det är så sorgligt att många sverigefinnar i min generation knappt ens kan finska, än mindre har någon positiv eller ens verklighetsförankrad bild av Finland. Miniryssland kommer jag ihåg att en gymnasiekompis föraktfullt kallade det för, han som väl aldrig tillbringat mer än någon enstaka sommarvecka hos mormor ute på finska landsbygden.

Språket är i alla fall halva kulturen och nyckeln till att knyta an till ett land man inte lever i, det är jag helt övertygad om. Och det bästa beviset för mig är när Esme tryggt och lyckligt skuttar iväg med sina kusiner i Borgå och utan några som helst problem leker med dom i timmar. Det vore inte möjligt om de inte talade samma språk. Nu har hon möjlighet att skapa minnen med den närsläkt vi har på andra sidan Östersjön, att ta sig fram i ett land som är hennes också, så länge hon vill ha det. Det är bland det viktigaste jag har att ge mitt barn.

Rädslan.

Jag var hos min frisör idag. Vi har känt varandra i närmare ett decennium nu, så när hon lät lite förvånad över att mitt hår var i så ovanligt bra skick – jag klipper mig i snitt en gång per halvår – sa jag att vi nog har hormonerna att tacka för det. Efter lite tjoande och hurrande gick hon rakt på pudelns kärna och frågade hur jag känner inför förlossningen.

Och ja, den är ju en bit bort. Men ändå ett ofrånkomligt faktum. Varken jag eller min frisör har några Blondinbella-förlossningar bakom oss, så frågan är högst berättigad. Med Esme var det väl kort sammanfattat så att det passade mig mycket bra att vara gravid och postgravid, medan dygnet mellan dessa två tillstånd var rätt vidrigt. Inte hela tiden och inte värre än att jag klarade det, men ändock.

Direkt efter förlossningen konstaterade jag att om det skulle bli fler gånger, fick det bli med kejsarsnitt. Så känner jag inte nu. Jag vet ju hur bra jag mådde efteråt, hur fint och snabbt min kropp återhämtade sig. Dessutom har jag goda skäl att inte lita blint på att kejsarsnitt är komplikationsfria – min egen mamma var nära att stryka med i sviterna av det förvisso medicinskt berättigade och duktigt planerade snittet när jag kom till världen.

Så nej, inget snitt om katten själv får välja. Men gärna en enklare förlossning. Typ…snabbare. Och mindre utmattande. Men jag hyser inga illusioner om att det är något annat än ett mycket hårt jobb att föda barn. Jag har heller inte ett psyke som svarar sådär mirakulöst bra på målbilder och andningsövningar. Been there, failed on that. Inte heller kan jag ens med andra-förlossningen-halva-tiden-regeln förvänta mig någon supersnabb historia.

Så en del av de kommande månaderna skulle jag vilja ägna mig åt att lista ut vad det är för slags psyke jag har, då. Det finns såklart ledtrådar. Men jag behöver ha mer i den berömda verktygslådan innan jag känner mig redo. Nåt slags strategi, nån slags idé om vad man tar till för att slippa den totala paniken. Helt enkelt hur en sån som jag kan överlista smärtan. För det finns ju bevisligen dom som påstår att det går?

Underbara dagar i frihet

Vi firade av det gamla och in det nya i Rom. Senast var jag där för mer än åtta år sen, en junivecka med mina föräldrar och min kärlek. Den här gången var det som att jag förstod mig på stadens skönhet på ett annat sätt, fastän jag strängt taget såg mindre av härligheten. För samtidigt som strapatserna begränsades av en treårings intresse för varenda litet hål i gatustenarna, var det kanske just upptäckten av dessa små skavanker som gjorde att allt tedde sig extra märkvärdigt. Denna uråldriga stad, med sina lager av historia, gångna generationer, passerade passioner. För en stund var vi en del av nånting större än vardagens alla trivialiteter.

Jag kan önska att jag tillhörde dom som älskar ramar och rutiner, som mår gott av att stiga upp tidigt om morgonen för att göra nyttiga saker hela dagen. Dom som finner njutning i att packa en lunchlåda och träningsväska och sen liksom bara riva av det som ska göras i ett effektivt tempo. Ibland undrar jag om det är något fel på mig – lättja? – som får ångest av att tänka på att det nu är så långt till påsk, bara en räcka av ändlösa vinterveckor med slask och tö och galonbyxor och möten och stressiga att-göra-listor och stenhårda deadlines. Jag kan också önska att jag hade förmågan att skapa mig en vardag som vore mer som jag vill ha den, att jag ens visste mer självklart hur jag vill ha den.

Men i Rom var vi lika fria som måsarna som väckte oss om morgnarna, lika levande som solens strålar som bländade oss när vi slog upp fönsterluckorna och blickade ut över hustaken och de ikoniska kyrkorna. En sådan ynnest att för några dagar vara bara vi tre, att tassa runt i ett tillfälligt 1700-talshem, att om kvällarna äta suveränt goda men aldrig dyra middagar bland uteslutande barnvänliga människor.

Det är så syregivande att helt byta miljö. Det måste vara den bästa tjänst man kan göra sig själv mitt i en vinter som aldrig verkar komma längre än till november.