Om någon till äventyrs känner sig lite bekymrad över Esmes näringsintag, så kan jag trösta med att hon idag har frossat i råa morötter och turkisk yoghurt. Sen har hon hjälpt mig att laga kålgryta så chanserna är stora att hon även äter av den till middag.
Eller så kan man läsa Ronnie Sandahls krönika i ämnet. Han har en poäng, hävdar jag. Eller så är vi bara lata, Ronnie och jag?
Medan K:s tvååring dricker majsvatten betar Esme av den ena besattheten efter den andra.
Ena dagen vill hon bara äta nektariner. Nästa är det smörgåsrån som gäller. Den tredje dagen skriker hon sig blå efter russin. Och nu har hon kört två dygn med nyponsoppediet.
Stundtals känner jag mig som en mycket, mycket dålig förälder som inte får mitt barn att äta varierat och näringsrikt, närodlat och vitaminspäckat varje dag. Sen tänker jag att äsch, huvudsaken att hon äter. Dessutom vill jag inte göra maten till en maktkamp, vilket är lätt hänt med en tvååring som är i full färd med att utveckla och uttrycka sin egen (o)vilja. Och just nu blöder såklart mitt mammahjärta för att stackars snufflan är sjuk, så då blir det ännu mer låtgå-mentalitet.
Men det är klart, när till och med blöjan ser ut att vara fylld av nyponsoppa, så känns det som att man kan ta en paus från att bära hem just den produkten till hushållet.
Så kan man i stället roa sig själv med att slå vad om vilket livsmedel som står näst på tur. Kvarg? Plommon? Messmör? Eller kanske knäckebröd? Spänningen är olidlig.
För några minuter sen var det exakt två år sedan Esme kom till världen.
Vi firade en dag i förväg, med tårta och närmaste släkten. Jag som de senaste åren haft lite otur med mina tårtor hade lagt lite extra fokus på att nu få till en som skulle vara både fin och god. Finheten fick Ikeas hjärtformar i silikon stå för, godheten kombinerade jag utifrån olika smarrigheter jag fann ute i bloggosfären. Och ska man döma utifrån mina smaklökar (inte helt okräsna) och åtgången på den rejäla tårtan, så blev det en synnerligen lyckad komposition av det hela.
Såhär gjorde jag:
Först kokade jag lemon-limecurd enligt Annikas anvisningar. Sen bakade jag en extrapösig tårtbotten såsom Tårtspecialisten plägar, som jag delade i fyra delar. Därefter vispade jag ihop vaniljsås, mosade en liter jordgubbar och smiskade ihop ett par deciliter vispgrädde. Med en fyllning av i tur och ordning curd, vaniljsås och jordgubbar, och ett gammaldags hederligt täcke av vispad grädde och ytterligare jordgubbar, kan jag säga att det blev en grym tvåårstårta. Ett hett tips är att montera tårtan en natt i förväg, så att bottnarna hinner suga åt sig av godsakerna sådär lagom mycket.
Och såhär såg den ut innan vi högg in – inget proffsfoto och ingen proffsbagare, men i alla fall.
För övrigt kan knappt beskriva hur nöjd jag är över att ha sex burkar hemmagjord sylt ståendes i min mammas kylskåp just nu. Hon ska skeppa över dom lagom till Esmes tvåårskalas, och jag utgår från att samtliga firare kommer att bli både avundsjuka och för evigt imponerade.
I samlingen finns nämligen ett stycke smultronsylt (jamen, på riktigt! Sjukt mycket smultron i skogen i år!), två stycken vildhallonsylt, ett stycke blåbärssylt och två stycken drottningsylt. Samtliga av mig tillredda på egenhändigt handplockade råvaror. Det blir tamejfan inte mer Underbara Clara än så. Sa jag att jag är nöjd?
Nigella introducerade begreppet comfort food för mig. Jag tolkar det som mat som snarare än att vara elegant och raffinerad, är rustik, hemlagad och kärleksfull. För mig är kålgryta sommarens mesta och bästa comfort food. Kålens historia i min familj stammar från mormor, som till varje midsommarfirande lagade enorma mängder underbara kåldolmar på säsongens nya vitkål. Min mamma i sin tur komponerade av nästan samma ingredienser en lite mer självgående variant, kålgrytan, som jag sedan adderat mina smaker till.
Den heta augustikvällen 2010 när vattnet gick, hade jag just lagat en rejäl omgång av denna underbara vara. Doften av kål låg fortfarande kvar i lägenheten när vi kom hem några dygn senare, med en svarthårig liten Esme i våra armar. Sen åt vi andäktigt av grytan och viskade förälskade små ord till varann för att inte väcka miraklet. För mig kommer därför den första magiska tiden alltid att ha en air av kål kring sig, det var den bästa mat jag kunnat belöna min nyförlösta kropp med.
I måndags lagade jag den här sommarens första omgång av kålgryta, och tror att den blev ännu godare än den brukar. Hur nu det är möjligt. Kanske passar det bara extra bra med en kärleksfull gryta när vi huttrar besviket i väntan på solen.
Kålgryta, ca 6 stora portioner
1/4 stort strimlat vitkålshuvud
500 g nötfärs (funkar säkert lika bra med sojafärs eller dylikt)
1 hackad gul lök
Mycket pressad eller hakad vitlök (jag tror det gick åt en 6 klyftor den här gången)
4 slantade morötter
Fond eller buljong av valfritt slag
2 msk tomatpuré
2 msk puré på soltorkade tomater
1-2 msk soja
3 lagerblad
1 msk sirap
3-4 dl vatten
Mycket nymald svartpeppar
Ev. salt
Gör såhär:
Bryn lök och köttfärs, smaksätt med tomatpuréerna och fonden. Bryn även kålen i smör tillsammans med sirap. När kålen krympt ihop ordentligt och köttfärsen fått fin färg och smak, fös ner rubbet i en stor gryta. Slanta morötterna och ös i dom, tillsätt övriga ingredienser. Smaka av, smaka av, smaka av. Låt puttra på låg värme så länge du orkar vänta, det räcker med 30-40 minuter men blir inte sämre av att stå längre. Servera med nykokt färsk potatis och eventuellt lite rårörda lingon. Smakar sannolikt ännu bättre nästa dag, så tveka inte att laga en rejäl omgång.
När Esme var sjuk började jag följa Masterchef: The Professionals på åttan. Av alla Masterchef-avknoppningar gillar jag den brittiska varianten bäst. Det finns inga krystade intriger eller tröttsamma talking heads som förklarar exakt vad det är vi ser i bild, utan fokus ligger på maten och maten enbart. När de som tävlar dessutom är riktiga kockar, och en av domarna är Michel Roux Jr, ja då blir det oerhört spännande.
Jag är ingen skolad gourmet och min erfarenhet av lyxrestauranger och fine dining är snudd på obefintlig. För mig blev serien därför ett slags introduktion till den typen av matlagning som ofta hånas för att mest bestå av två gräslöksstrån i kors på en välputsad och sinnessjukt dyr tallrik. Efter att ha sett vad framför allt de talangfulla finalisterna åstadkom på några ynka timmar åt gången, är jag på riktigt inspirerad till att boka bord på något riktigt fancy schmancy ställe framöver. Det är väl bara lite finansiering som ska skrapas ihop först…
En helt annan typ av finsmakeri bjöd förra veckans Babel på. Jag har alltid uppskattat Jessika Gedin och tycker att det är uppfriskande att slippa Daniel Sjölins självmedvetet gulliga plirande under lugg. När det dessutom utöver en intervju med Bret Easton Ellis bjuds in intressanta kvinnor som talar om moderskapet i litteraturen, blir resultatet galet angeläget enligt mig. Missade ni det tycker jag att ni ska kolla på SVT Play och ratta in framför allt Ulrika Milles intressanta resonemang om varför föräldraskap aldrig egentligen är en privatsak.
Förra helgen skulle jag göra Annikas patenterade korvragu (igen) och Jamie Olivers tiramisu. Ingendera blev riktigt lyckad, ragun på grund av fel sorts korv – Taylor&Jones är bara så oslagbart bra, ingen idé för mig att försöka med någon annan rå korv – och tiramisun på grund av… Ja där undrar jag om det faktiskt inte var själva receptet som var boven i dramat. Det blev en sån total alkoholfest med helsvampiga kex på botten, inte särskilt gott alls. Nästa gång följer jag nog Nigellas anvisningar i stället.
I alla fall. Den här helgen tog jag revansch i köket. Jag gjorde min egen lasagne med tomatstinn köttfärs (älskar att kombinera goda burktomater med tomatpuré och mängder med creme på soltorkade tomater) och Leilas kladdkaka. Mums! Insåg dessutom när jag plockade råvaror ur skafferiet att det är något direkt nervlugnande för mig med rader av mjöl, olika sorters socker och god kakao. Har jag bara ingredienser till en kaka hemma så kommer resten att ordna sig, liksom.
Det är för övrigt inte första gången jag undrar om jag inte borde utbildat mig till konditor i stället. Att sitta på golvet framför ugnsluckan och stirra på något som jäser och pyser där inne i värmen, det är väl det enda som slår skafferilyckan när det kommer till köksmeditation. Jag vet inte om Esme känner likadant, men hon sätter sig i alla fall stillsamt brevid mig och blåser lite för att markera att man ska passa sig, för det är hett. Underbara unge, vad jag älskar att dela livet med just henne.
Idag lekte Esme och jag tebjudning för första gången. Hon plockade bestämt fram de brandgula kopparna hon fått av sin farmor och delade ut en till mig och en till sig själv.
Glittret i ögonen när jag förde koppen mot munnen och under överdrivet sörplande och mmmmande låtsades dricka ur den; sen gjorde hon likadant.
Så ville hon att vi skulle byta kopp med varann några gånger, sörpla och mumsa och byta igen, tills hon plötsligt plockade ihop alla kopparna med tillhörande fat och la tillbaka dom i sin låda.
Det var en underbar liten stund, och banne mig om hon inte har ärvt sin pappas sinne för ordning också.
Jag körde favorit i repris och planerade och förberedde fredagsmiddagen i förväg. Kände mig mäkta smart på ett tomt ekande Systembolag vid lunchtid igår, må jag säga. I alla fall blev det ytterligare en höjdare ur Annikas skattkista, jag modifierade den dock med färsk salsiccia i stället för chorizo, och creme på soltorkade tomater i stället för tomatpuré. Blev himla bra.
Sen fick Esme tokrinnsnuva och idag har vi inte gjort mycket annat än försökt se till att hon inte drunknar i sitt eget snor. Tur att lekparken ligger nära så att hon fått sig en stunds utevistelse ändå. Och tur att Esmepappan är snäll och har lovat att komma med hämtmat från något av de närliggande etablissemangen när han rör sig hemåt från sitt kulturella evenemang (fråga mig inte vad det är, mer än något med film).
Lite lagom vardagligt på en lördag, alltså.
Annikas recept gör mig aldrig besviken. Därför är jag redan nu väldigt taggad inför fredagsmiddagen, som jag tänker mig ska se ut såhär.
Pasta, räkor, citron, chili, vitlök, tomat, vitt vin och ruccola – det kan ju inte bli fel! Tror minsann jag ska försöka ligga lite före och inhandla vinet på lunchen idag. Nån som har tips på ett riktigt gott sådant?
Esmes mamma 