Från fall till fall

Underbara Clara skriver idag att alla med barn borde gå ner i arbetstid så att barnen slapp långa dagisdagar. Själv har hon ju ordnat det så finurligt för sig att hon mest sköter sitt arbete hemifrån, så jag gissar (utan att veta) att hennes barn i sinom tid kommer att vara mer hemma än på förskolan.

Fast, det är ju mitt barn också. Dygnet har 24 timmar och sju av dom är Esme på dagis. Ja, oftast inte ens fullt sju timmar, om vi ska vara petiga. Övrig tid är hon med mig och sin pappa, både i vaket och sovande tillstånd.

Är då sju timmar på dagis för länge för en flicka som är två veckor från sin 18-månadersdag? Det vet inte jag, men det undrar jag om Underbara Clara heller vet. Eller om ens någon vet. Hur vet man sånt? Alltså på riktigt, fullt ut, vet? Jag frågade min mamma om hennes åsikt, och hon suckade mest och sa att det här har förändrats så mycket sedan hennes tid. Hennes bästa råd var ändå att följa Esme och hennes reaktioner, och vara lyhörd för om det verkar som att hon inte mår bra av sina dagisdagar.

Och det jag ser nu när vi har inlett den tredje veckan av förskolelivet är följande:

• Esme har gråtit en kort stund varje gång vi har lämnat henne fram till imorse, då hon bara nöjt sträckte ut armarna mot den i personalen som är hennes anknytningsperson. I övrigt har hon inte gråtit alls.
• Hon äter nästan ingen lagad mat på dagis, vilket kan bero på att det smakar annorlunda än hemma, eller på att det är mer spännande att titta på alla de andra som sitter vid bordet, eller på att hon inte är van att äta lunch redan klockan 11. Eller så matvägrar hon av ren och skär ångest. Mellanmål äter hon i vilket fall med god aptit.
• Mig veterligen har hon heller inte gjort nummer två på förskolan. Jag känner igen bajsvägrandet från när vi har varit ute och rest, men det har alltid brakat loss så fort vi har kommit hem igen.
• Hon somnar gott och helt odramatiskt när det är dags för middagsvilan på dagis. Det har funkat klockrent sen dag ett.
• Personalen beskriver henne som försiktig, avvaktande och stillsam. Hon har väl aldrig varit den gåpåigaste av barn, men inte är hon tyst som en mus här hemma, det kan jag verkligen inte påstå. En sak som jag dock tror påverkar hur mycket hon tar för sig av utrymmet på förskolan är att hon ännu inte kan gå eller stå utan stöd.
• Hon blir jätteglad när jag kommer och hämtar henne och vill genast att vi ska gå. Sen sjunger hon nöjt i vagnen på vägen hem, men är kinkig, mammig och ammig resten av kvällen. Ikväll var det dock klart mindre gråt och frustration än tidigare efter-dagis-kvällar.

Så kan man utifrån dessa observationer dra slutsatsen att det vore bättre för Esme att få komma hem från dagis en timme tidigare per dag, eller något åt det hållet? Jag tror inte det. Däremot tror jag att vi fortfarande är inne i en invänjningsperiod och att det kommer att ta sin  tid innan Esme känner sig helt trygg på förskolan.

Dessutom tänker jag att även om Underbara Claras dröm om sextimmars arbetsdag för alla slog in, så skulle många av barnen ändå vara längre på dagis än föräldrarna är på jobbet. Det är liksom så det blir, om man inte kan gå omlott (vilket inte alla kan!) eller om vi inte helt sonika sätter barnen på dagis först när de kan börja gå dit och hem utan en vuxen. Och där nånstans har man ju plötsligt avvecklat hela idén med dagisverksamhet, och börjat prata ungdomsgårdar i stället…

Moderskärlek

Ibland när jag tänker på hur min mamma hade det med två små barn på 1960-talet känns det lite som den där Monty Python-sketchen där fyra Yorkshire-gubbar sitter och hetsar varandra om vem som haft den överjävligaste uppväxten.

På riktigt alltså. Där levde hon sina tjugonåntingår, i en tvåa, med två småttingar och en alkad man. Hon jobbade heltid från att barnen var två månader gamla, lämnade dom dagtid till vem som nu råkade ha lust att ta emot dom för en peng. Ammade var fjärde timme – för oftare än så skulle man ju bara inte amma alldeles oavsett hur mycket bebisen skrek, det hade nämligen farbror doktorn räknat ut så bra  – och pumpade ur däremellan, för att ha mjölk till nästa dag. Tvättade bajsblöjor och allt annat för hand, varje natt för att barnen överhuvudtaget skulle ha rena kläder. Hade inte telefon, hade inte bil, hade ingen släkt i samma stad. Fick aldrig någon hjälp eller flexibilitet från arbetsgivaren, utan satt på toa och pumpade den evinnerliga mjölken på luncherna. Och med tiden kom hon att lära sig att aldrig aldrig lämna värdesaker hemma, för allt fick ju ändå bara fötter och förvandlades till sprit.

Men det mest remarkabla med min mamma är nog ändå detta: Att hon kan orka tycka synd om mig varje gång, när jag klagar på petitesser och irritationsmoment i mitt välbäddade 2010-talsliv. Och att hon gör det helt utan bitterhet eller jämförelser, utifrån den jag är och de förutsättningar jag har. För att hon är min mamma, och för att hon bara vill att jag ska ha det jättebra varje dag, alldeles oavsett hur bortskämt eller orealistiskt det vore.

Tänk vilken oerhörd lyx, att det finns en person på denna jord som alltid kommer att känna så för mig.

Julkalendern lucka 24. Berätta om fem fina saker som har hänt under december

Nämen om vi skulle ta världens segaste julkalender i mål innan februari?

Såhär: Jag tyckte december var en svinjobbig månad på många sätt. Så jag väljer lite mer fritt och löst fem fina saker från den senaste tiden.

1. Den förkortade arbetstiden. Inte en dag för tidigt! Visst är det nedbantade lönekuvertet en nackdel, men det är också den enda nackdelen.
2. Breaking Bad har stundtals varit helt hjärtskärande asbra.
3. Annikas saffranssnurror som jag med glädje kommer att baka nästa december igen.
4. Att det är så bra och trygg personal på Esmes dagis.
5. När H och jag skrattgrät till Blev det inte mer än såhär?

Tvåspråkigheten

Det är ju upplagt för humor när Esme under en och samma helg lär sig säga kakka respektive tack och använder begreppen lite hipp som happ. Hon kakkar för maten och tackar när hon kakkar ut maten, så att säga.

Den hårt tänkande kvinnan

Vi återupptog förresten Homeland igår, efter att ha dissat den ett tag till förmån för Breaking Bad och därpå följande sjukdomsvända. Min kompis L har berättat hela storyn i Homeland för mig men jag har lyckligtvis ganska dåligt minne numera (barnet roffar åt sig en hel del av min hjärnkapacitet) och tyckte nog att avsnitt fyra och fem var bättre än till exempel avsnitt tre.

Fast jag begriper inte riktigt att Claire Danes fick en Golden Globe för sin jag-är-så-bekymrad/förbryllad/manisk-så-jag-rynkar-mina-ögonbryn-hela-tiden-prestation. Den är ju minst sagt irriterande.

Tunnisar på rad

Apropå klänningar måste jag bara konstatera att det var lite läskigt att kolla på Golden Globe-galan häromsistens. Man vet ju att det är size zero-ideal som råder i Hollywood och så, men ändå.

Alla dessa firade stjärnor, nerhällda i snortajta galastasser. Så magra, så galet magra, med tändsticksarmar, insjunkna kinder och silikonbröst. Tycker folk verkligen att det är vackert?

Själv föredrog jag lite mer påklädda Michelle Williams och Jessica Biel, kanske för att tyget döljer åtminstone något av pinnigheten.

Love is in the air

Lina ska gifta sig, hurra hurra! Dock först i maj, men tiden går fort när man planerar ett sådant äventyr. (Det vet väl jag, som smackade ihop vårt bröllop på två månader ganska exakt.)

Som av en händelse var jag faktiskt i veckan och reafyndade hos min brudklänningsleverantör Design by Marja. Det är verkligen ett märke jag kan rekommendera för den som suktar välskräddade sidenklänningar i klassiska modeller till ett hyfsat överkomligt pris.

Den här gången satsade jag mina slantar på en oklanderlig liten svart med 1960-talssilhuett. Föreställer mig att den kommer att vara perfekt i många, många år framöver. Hittar tyvärr ingen bra bild på den på the world wide web (och hinner inte fotografera min egen med en enträgen Esme kretsandes som en hök kring datorn) men bjuder i stället på en bild från bröllopet.

Puderrosa skimrande siden, ah, det är nästan synd att jag aldrig mer kommer att använda den här klänningen.

Förändringens tid

Varje morgon den här veckan har Esme självmant hastat till hallen och börjat vifta och peka mot overallen. Hon vill ut, iväg, till dagis. Sen sjunger hon i vagnen hela vägen från hemmet och dit. Det känns väldigt bra, även om hon sen brister ut i störtgråt just när jag vinkar hejdå.

På kvällarna är hon kinkig och mammig och vill amma massor. Eller se tio avsnitt av Pingu. Med maten går det sådär; hon äter bara lite och inte av allt vare sig hemma eller på förskolan. Men hon somnar tidigt och sover lugnare än innan inskolningen.

På det stora hela tycker jag ändå att hon anpassar sig bra.

Hämta tidigt-hetsen

Idag var Esmes första heldag på förskolan. När jag kom till hennes avdelning kl 15:53 var det bara hon och ett annat barn kvar. Jag förstod ju att det skulle bli såhär egentligen redan när vi skrev på papprena med föreståndaren och hon höjde lite på ögonbrynen åt att vi valde mer än 30 timmars placering i veckan, men det knöt sig ändå lite kring hjärteroten. Mitt lilla lilla barn.

Samtidigt förstår jag inte riktigt hur andra familjer får ihop det. Det finns bara några enstaka finskspråkiga förskolor i Stockholm, vilket innebär att ganska många reser mycket längre än vi för att lämna och hämta sina barn. För mig tar det, om jag halvspringer och tajmar tunnelbanan precis, knappt 25 minuter från kontoret till förskolan. Jag har gått ner till 80 procent i arbetstid för att kunna gå vid 15:30, och det gör ett ganska kännbart avbräck i vår ekonomi. Alternativet vore såklart att gå ner ännu mer i tid, men då börjar det bli riktigt tajt. Och skulle vi flytta till en billigare adress skulle vi hamna längre ifrån förskolan, vilket i sin tur skulle innebära att vi i princip bara bytte dagistid mot restid – även för Esme. Så den enda lösningen skulle i så fall vara att jag kapade mina redan för få sömntimmar ytterligare och började kliva upp vid 5 för att kunna vara på jobbet klockan 7 och hämta Esme klockan 15… Och där nånstans har hämtandet plötsligt dikterat om hela livet, vilket jag åtminstone i dagsläget inte riktigt är redo för.

Så jag antar att antingen jobbar man kanske bara halvtid, eller så är man en frejdig egenföretagare som jobbar alla timmar på dygnet utom de som brukar kallas för kontorstid, eller så har man en barnflicka eller annan hämtningshjälp, eller, bäst av allt: så är man en ekonomiskt oberoende Dr Alban vars vardagar enbart går ut på att passa dagistider och städa lite hemma i lyxvåningen mellan lämnadet och hämtandet.

Är man däremot bara en vanlig löneslav utan släkt i närheten, så måste man nog stå ut med att barnet hämtas bland de sista. Och försöka tänka att hon har det bra ändå, och kanske tillochmed får lite extra uppmärksamhet den där sista halvtimmen-timmen som hon har frökens famn för sig själv. Men helt lätt att verkligen bli trygg i den övertygelsen, är det ju inte.

Vad händer om man sätter åtta småbarn i ett rum?

Jag gillar Esmes förskola skarpt, och det verkar hon också göra. Men nu har hela familjen varit magsjuk i omgångar sen i onsdags.

Så om någon trodde att det där med dagisbaciller var en myt, eller att amning är mirakelkuren mot sjukdomar, så kan jag ta bägge dom villfarelserna ur er.

Ahja. Vi håller oss smärta och fina i alla fall. Om än med lite kräks i mungiporna.