Att vänta barn andra gången

Såklart har man hört en del om hur det ”är” att vänta sitt andra barn. Då i jämförelse med hur det ”är” att vänta det första, såklart.

Dels så blir man jättegravid på en gång, sväller upp som en ballong. Alla fysiska symptom är per definition värre. Dels så har man ingen aaaaning om var i graviditeten man befinner sig, man får typ fråga barnmorskan för man har huvudet så fullt av annat att tänka på.

Ja, det är väl i alla fall två vedertagna väntaandrabarnetsanningar som jag inte kan skriva under på.

Jag skulle säga att min mage är ganska exakt som den var med Esme i motsvarande vecka. Den putar, midjan är försvunnen. Tittar man noga förstår man säkert vad som är på gång. Tittar man inte så noga så kan man nog missta det för allmänt julsvullande. I övrigt har jag varit tröttare och ungefär lika illamående som med Esme. Så summa summarum hittills inte värre än förra gången, bara lite annorlunda.

Dessutom vet jag hela tiden exakt var jag befinner mig. För mig är det en biggie att vänta andra barnet och jag tycker att varje dag är spännande och en liten milstolpe i sig. Jag googlar på veckorna och håller koll på ungefär vilken frukt bebisen jämförs med storleksmässigt just nu. Det känns precis som förra gången, att nio månader är en väldigt lång tid att vänta.

Det som faktiskt är annorlunda för just mig, är att alltihop samtidigt är aningen mer abstrakt. Jag har kanske därför inte riktigt samma behov av att prata om det med folk utanför familjen. Några vänner, fast inte så mycket med dom heller. Jag är helt enkelt mer inåtvänd.

Kanske det är så enkelt som att varje ny känning inte kommer som en överraskning den här gången, och därmed inte behöver analyseras och bekräftas hos andra. Eller så handlar det om att jag nu vet att det inte är graviditeten som är själva grejen. Det är ju först efter förlossningen som det börjar, på riktigt. Och det är en tanke som verkligen svindlar.

En bebis, igen. Två barn som är mina. Overkligt. Och så himla efterlängtat.

2013. Det förlorade bloggåret.

Genomdrev du någon förändring 2013? Jag bytte jobb efter fem år med samma arbetsgivare. Det var väldigt stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå. Häftigast var nog att R fick en dotter via Storkkliniken, och att allt gått så bra med just det.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Det finns några datum men jag är inte så säker på att jag alltid kommer att minnas dom. Jag är bättre på att memorera känslor och ögonblick än siffror och tidpunkter.

Dog någon som stod dig nära? Nej, inte i år. Däremot var det första året efter morfars död vilket har präglat mig mycket. Jag bär fortfarande hans förlovningsring från 1938 varje dag.

Vilka länder besökte du? Finland såklart. Danmark och Frankrike. Frankrike var väldigt fint, vi var på en lyxig konferens i Cannes med nya jobbet. Det var i september men fortfarande supersommar, mycket vin och skaldjur och sandstränder. Sen klämmer vi in en familjeresa till Italien också, innan det är dags att ringa ut det här året.

Bästa köpet? Vi blev med en ny kamera idag, flera år försent. Men desto bättre att det äntligen blev av!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jamen mycket. Esme självklart. Min man. Vänner. Jobbet. Bra TV. God mat.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Måste säga som Underbara Clara som jag snodde listan av: Tid. Ge mig mer tid, tack.

Vad önskar du att du gjort mer? Haft större fokus på Esme. Det vill jag alltid ha.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jag önskar att jag hade varit snällare. Grälat mindre. Andats mer.

Favoritprogram på TV? Det har varit mycket Mad Men, Breaking Bad och Homeland. Men även Sopranos. Alltså inte så mycket så kallad linjär TV, men TV-serier är det ju förstås.

Bästa boken du läste i år? Ingen. Jag vet inte när jag ska komma ur min totala litteraturförlamning egentligen. Typ aldrig? Eller om ytterligare tre-fyra år?

Största musikaliska upptäckten? Jag har lyssnat en hel del på bra musik men just nu kommer jag inte riktigt på nånting som kvalificerar som upptäckt. Eller så är det bara att klicka bakåt i bloggen och få sig ett litet hum.

Vad var din största framgång på jobbet 2013? Att jag bytte jobb. Att somligt gått ganska bra där också.

Din största framgång på det privata planet? Att vi är en ganska glad liten familj som ska fira in det nya året tillsammans.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Fast det beror nog på vilka tidigare år man jämför med. Finns ju ett gäng att välja på. Jag har varit glad också.

Vad spenderade du mest pengar på? Boende, Esme, resor, mat, kläder. Ungefär i den ordningen skulle jag tro. 

Något du önskade dig och fick? Ja. Ganska mycket också.

Något du önskade dig och inte fick? Jag har kämpat rätt mycket med att få ihop alla bitar, vardagspusslet ni vet. Det önskar jag hade blivit enklare med det nya jobbet. Det blev det inte.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Alltså jag minns det inte så noga fast det bara är ett par månader sedan. Men jag jobbade och var väldigt glad över att bli firad av fina kollegor med chokladtårta och sång.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En längre sommarsemester tror jag. Bortskämd som jag är kändes fyra veckor i kortaste laget och det har hängt med hela stresshösten.

Vad fick dig att må bra? Mat, kärlek, vänner. Esme, alltid denna fantastiska lilla människa. Hon får mig att skratta varje dag.

Vem saknade du? Morfar. Och i viss mån min mamma som inte längre känns lika självklart nära mig som förr. Det är något med åldern. Hennes alltså, inte min.

De bästa nya människorna du träffade? Emma på mitt nya jobb är ju helt fenomenal. Den snyggaste, coolaste, roligaste, smartaste 27-åring ni kan tänka er. Jag är på riktigt smickrad över att hon gillar mig tillbaka.

Mest stolt över? Jag känner mig faktiskt inte så värst stolt i detta nu. Men jag antar att jag ändå gör somligt ganska bra. Som när Esme och jag bakar tillsammans eller när jag får till ett jobbprojekt som jag tänkt mig. Där nånstans kan jag känna stoltheten.

Högsta önskan just nu? Att inte stressen ska koppla sitt strypgrepp om mig så fort jag äntrar vardagen igen den 7 januari.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Utvidga mammaskapet, det lär nog prägla det kommande året rätt ordentligt. Kanske jag kommer att blogga om det också, det skulle jag nog må bra av. Förutom att jag inte vet vad bloggen ska heta sen. Esmes och X:s mamma? Inte så klatschigt? Tur att det finns tid att fundera.