Och där ute blommar våren

Om vi hade vetat det vi vet idag, hade vi nog väntat med att skola in Esme på förskolan.

Alla dessa sjukdomar alltså, det är ganska knäckande. Visst hade alla sagt att det kunde bli illa, men jag börjar ana att Esme hanterar basiluskerna sämre än många andra småttingar. Hon är ju sjuk nästan varje vecka. Och nu är hon jättesjuk, sedan snart två veckor tillbaka. Det är som att vara i en mörk tunnel där det enda man gör är att vårda och hetsjobba, vårda och hetsjobba. Man springer framåt men kommer aldrig till ljuset i änden av tunneln.

Och ändå är det ju inte oss det är synd om, utan det är såklart Esme. Hon har nu en konstaterad öroninflammation som inte är den värsta i sitt slag och bara sitter i ena örat, men ändå kretsar allt kring detta. Vi ger smärtstillande var tredje timme, försöker lista ut hur man får i henne kåvepenin resten av tiden, och nojar kring vätskebrist och noll matlust. Vid femtiden i morse vaknade hon med ett illvrål och började kräla runt i sovrummet som ett skadeskjutet djur, medan hon skrek nejnejnejnej och tog sig för örat. Det varade kanske i tio minuter men jag blev helt utom mig av oro, samtidigt som jag försökte närma mig henne med lugn och trygghet.

Nu sover hon men ska snart väckas för 22-dosen panodil. Jag hoppas att hon knappt ska märka det. Men mest av allt hoppas jag att hon ska få bli frisk snart. Hon är det finaste jag har, och jag har aldrig känt mig så otillräcklig som nu.

Alla dessa råd

Häromdagen hamnade jag på tunnelbanan med Esmes syssling och min mans kusin. Släktingarna är ungefär i samma ålder – både papporna och barnen – och dessutom bor vi i samma del av staden. Ändå umgås vi i stort sett aldrig. Och det kändes, under den där oplanerade tågresan. Jag gjorde nämligen det man gärna gör när man blir lite nervös och tar ansvar för situationen och den besvärande tystheten: jag babblade på.

Framför allt babblade jag på om vårt amningsavslut. Om hur himla bra allt blivit, hur mycket enklare det är med både mat och sömn nu (på det stora hela taget alltså, inte alltid och inte i varje stund). Och pappan nickade lite men verkade rätt ointresserad, även om dom för all del kanske har det lite kinkigt med just matlust och sömndjup hos sitt ännu ammande barn.

Och det var först när jag klev av tåget som jag insåg att jag helt oavsiktligt gjort två saker som jag inte alls står för. Jag hade både lyckats antyda att nu är det väl ändå dags att sluta amma, trots att jag inte har någon som helst åsikt åt det hållet. Och jag hade dessutom mellan raderna fått fram att har man problem med en kräsen och sömnstrulig unge, ja då är det bara att göra såhär, för det har minsann min samlade empiriska erfarenhet av exakt ett litet barn bevisat.

Herregud. Jag tror inte att vi kommer att umgås mer med släkten efter den här tunnelbanefärden, heller. Och ja, jag skäms.

Husmorsnytt

Förra helgen skulle jag göra Annikas patenterade korvragu (igen) och Jamie Olivers tiramisu. Ingendera blev riktigt lyckad, ragun på grund av fel sorts korv – Taylor&Jones är bara så oslagbart bra, ingen idé för mig att försöka med någon annan rå korv – och tiramisun på grund av… Ja där undrar jag om det faktiskt inte var själva receptet som var boven i dramat. Det blev en sån total alkoholfest med helsvampiga kex på botten, inte särskilt gott alls. Nästa gång följer jag nog Nigellas anvisningar i stället.

I alla fall. Den här helgen tog jag revansch i köket. Jag gjorde min egen lasagne med tomatstinn köttfärs (älskar att kombinera goda burktomater med tomatpuré och mängder med creme på soltorkade tomater) och Leilas kladdkaka. Mums! Insåg dessutom när jag plockade råvaror ur skafferiet att det är något direkt nervlugnande för mig med rader av mjöl, olika sorters socker och god kakao. Har jag bara ingredienser till en kaka hemma så kommer resten att ordna sig, liksom.

Det är för övrigt inte första gången jag undrar om jag inte borde utbildat mig till konditor i stället. Att sitta på golvet framför ugnsluckan och stirra på något som jäser och pyser där inne i värmen, det är väl det enda som slår skafferilyckan när det kommer till köksmeditation. Jag vet inte om Esme känner likadant, men hon sätter sig i alla fall stillsamt brevid mig och blåser lite för att markera att man ska passa sig, för det är hett. Underbara unge, vad jag älskar att dela livet med just henne.

Vad jag inte gör

• Plankar
• Sover
• Träffar vänner
• Planerar sommaren

Vad jag däremot gör:

• Äter chips, choklad och annat chämsigt
• Gosar med Esme så mycket jag bara hinner. (Hon är ljuvlig. Lite ilsk och tvär, men mycket gosig.)
• Lär mig onödigt mycket om Kelsey Grammers skilsmässa
• Undrar om mina prioriteringar lönar sig

Snickarglädje

Esme är sjuk igen (jag orkar inte ens räkna för vilken gång i ordningen sedan dagisstarten) så idag har jag sett en del härlig dag-tv. Som Property Ladder på åttan, ett program som dokumenterar optimistiska britter som rustar upp gamla kåkar i syfte att tjäna sig en hacka. Det var så inspirerande att till och med jag, som är uppvuxen i det eviga helvetet som kallas renoveringsprojekt, för en bråkdels sekund funderade över annorlunda förtjänstmöjligheter.

Men så blir det kväll och jag rattar in Arga snickaren och påminns om mina begränsningar. Det är ju faktiskt mest bara läskigt det här med hem som förvandlas till eftersatta byggarbetsplatser. För övrigt har Filip och Fredrik utvecklat väldigt roliga teorier om Anders Öfvergård som jag rekommenderar att man tar del av via deras podcast.

Livet, döden, kärleken

Wuthering Heights har funnits i mitt liv sedan jag först föll för Kate Bush-låten, sen plöjde romanen. Några tidigare filmatiseringar har jag faktiskt inte sett, men något med det jag läste om Andrea Arnolds version kändes som att den var som gjord för mig.

Och det var den också, åtminstone delvis. Första halvans suggestiva, ordlösa ungdomskärlek bland djuren, leran och snålblåsten på de vindpinade hederna är fantastisk. Det är mörkt, smutsigt och sugande. Sen blir Heathcliff och Catherine välpolerade vuxna och det irrationella och intuitiva vänds till uttalat melodrama, omöjligt att gå in i sådär riktigt på riktigt. För Wuthering Heights är ju en humorlös större-än-livet-story, som liksom kräver att stämningen är tillräckligt tät för att man som cynisk 30-taggare inte ska börja fnysa lite inombords.

Fnös gjorde jag däremot inte när jag bänkade mig framför säsongspremiären av Mad Men. Det är inte originellt att hävda att det är något av det bästa som har gjorts för tv, men det är sant. Samtidigt tycker jag att något av det allra smärtsammaste gick förlorat när Don och Betty skildes och livet på byrån började handla mer om vilken sekreterare som var virrigast, än om riktigt spännande kundmöten. Men jag har förhoppningar kring den nya säsongen, framför allt att January Jones ska få större utrymme. Hon är så ruggigt sevärd bara hon ges tillfälle att agera ut.

Och så igårkväll började vi plötsligt se om Six Feet Under, som jag anade kanske hade tappat något av sin glans i spåren av alla fantastiska serier som gjorts sedan dess. Men icke. Det är klart att karaktärerna inte riktigt har nått sin färdiga form i pilotavsnittet – med undantag för Frances Conloy som mamma Ruth som är så briljant att jag började störtgråta utan förvarning – men allting finns ändå där. Fantastiskt manus, underbara repliker, dimensioner och komplikationer som gör att jag knappt kan bärga mig förrän jag får se mer, fast jag vet exakt hur det kommer att gå. Det är episkt berättande när det är som bäst.

Fredag den 13:e

Fredag den 13 augusti 2010 hade jag en tid inbokad på MVC. Det var en tid jag inte riktigt ville ha, men som barnmorskan ändå hurtigt propsade på. Du vet att förstagångsföderskor oftast går över tiden, log hon, och smackade på med ytterligare en tid veckan därpå. Jag var beräknad att föda torsdag den 12:e.

Bland alla övriga lyckokänslor en nyförlöst kvinna med ett friskt barn på bröstet kan känna, var det som att jag hade vunnit över den där käcka barnmorskan och hennes statistik när jag insåg att hon skulle få vänta förgäves på mig dagen därpå. Esme kom ju faktiskt sju minuter in på sitt beräknade datum. Fröken punktlig, alternativt mamma dålig-krystare, är väl två olika sätt att förklara detta på.

Och nu har det gått 20 månader och det är återigen fredag den 13:e. Esme springer runt på dagis som den pigga lilla toddler hon är och jag sitter på jobbet och borde antagligen göra sådant jag har betalt för, snarare än skriva detta. Men eftersom tiden är så flyktig och minnet är så kort, vill jag ändå punkta ner några detaljer kring hur min fina flicka är just nu.

Alltså:

• Hon pratar finska, svenska och esmeska. Favoritorden är hej-då, mamma, pappa, joo, nääj, pois (bort),  loppu (slut), lisää (mer), tittis (napp), ta-taa (tack) och kå-kå (skor).
• Fascinationen för skor är tydlig. Häromdagen insåg Esme plötsligt att gräsliga rosa leksakstrollet faktiskt var barfota, varpå hon utropade kå-kå! och sprang till hallen där hon under stort sjå tryckte ner trollstackaren i sina egna vinterkängor. Besvikelsen när skorna inte riktigt passade var påtaglig.
• Pingu är fortfarande kul, men lika gärna tittar hon på långa avsnitt av Mumin eller Charlie och Lola. Det mysigaste är när hon klättrar upp i min famn och lutar sig lojt tillbaka, alldeles avslappnad i hela lilla kroppen. Då tar jag chansen att blunda en stund och bara vara nära allt det ljuvliga som är hon.
• Mat är gott ibland men oftast mest kul att leka med. Vi har ännu inte sett någon riktig förändring av aptiten efter amningsavslutet, däremot dricker hon mer, men fortfarande inte komjölk. Blodpudding och korv är de enda rätterna som nästan alltid går ner, allt annat är något av en chansning. Grönsaker spottar hon ut om de ens kommer så långt som till munnen, men frukt som bananer, äpplen, päron, citrus och vindruvor går oftast bra.
• Hon frågar aldrig efter bröstet längre. Det har gått snart åtta hela dygn sen avslutet. Däremot klamrar hon sig fast vid sina nappar. Jag föreställer mig att det är övergående.
• Esme vill göra mycket själv nu, och uttrycker tydlig frustration när hon inte kan, inte får eller inte klarar det hon föresatt sig. Hon vill också hjälpa till och är väldigt söt när hon försöker lyfta tunga tvättpåsar på väg till tvättstugan, eller kånka ut sopor. Rädslan för dammsugaren sitter fortfarande i, men hon är ändå gärna med och städar. Alla hushållssyslor blir roligare när Esme är med, även om de också tar längre tid.
• Hon är lite blyg och avvaktande mot nya personer i början, men tinar oftast upp ganska snabbt. På förskolan beskrivs hon som glad och lättsam, en sådan som håller gruppens humör uppe och sällan sätter sig på tvären. Det är både lite hjärtskärande och fint att så små barn skärper sig bland andra vuxna än föräldrarna, i något slags tidig förståelse för att det gäller att bli omtyckt för att bli omhändertagen. Därför tar jag det som ett sundhetstecken när hon hemmavid kastar sig raklång på golvet och bara ylar av sig. Även om det gör förbannat ont i öronen medan det pågår.

Min mammas händer

Ett av de starkaste minnena från min barndom är min mammas vackra, välmanikyrerade händer. Länge trodde jag att alla mammor hade perfekt rödmålade naglar, bara för att hon hade det. Men framför allt var mammas händer mjuka och varma och alldeles underbara på att smeka mig. Jag älskade det.

Kanske smekte mamma mig extra mycket för att hon inte kunde amma, slår det mig nu när jag själv ska hitta nya sätt att lugna mitt barn på. Alternativen har dessutom visat sig vara ganska givna när det väl kommer till kritan: förutom att ligga nära är det ju mina händer Esme vill ha. Och jag vet precis hur jag ska göra, mina fingrar glider fjäderlätt över den silkesmjuka huden på hennes panna tills andningen blir tung och hon slappnar av i hela kroppen.

Det är onekligen ganska vackert, att få börja ta hand om Esme på nya sätt. Det är en annan slags närhet, men inte mindre speciell för det.

Tack brösten

Snart ska jag blogga om något annat än amning. Snart.

Men först detta viktiga:

Det är fullt möjligt att amma i nästan 20 månader utan problem. Jag vill att ni ska veta det, jag vill att den informationen ska finnas ute på internet. Inte för att provocera alla er som har haft stora eller små problem med amningen. Utan för att inspirera er som kanske funderar över om ni överhuvudtaget ska våga amma – igen, eller för första gången. Det måste inte vara jättesvårt.

Vad som avgör om det fungerar problemfritt är inte jag kvinna nog att avgöra. Det handlar sannolikt mycket om tur. Ungefär som att det finns kvinnor som föder relativt smärtfritt, eller kvinnor som aldrig har haft mensvärk någonsin i hela sitt liv. Kroppar fungerar olika, helt enkelt. Men somligt i det tror jag att man kan påverka själv, om man har kunskapen om det.

Så här kommer mina erfarenheter för dig som är intresserad:
När Esme kom upp på mitt bröst direkt efter förlossningen hittade hon efter en stund fram till min vänstra bröstvårta. Jag hjälpte henne att få tag om det – även om jag innan läst att nyfödingar klarar detta alldeles utmärkt själva. Vi kan skylla min handgriplighet på viss förvirring efter förlossningen. Hursomhelst grep hon tag, om än lite snett. Fast jag märkte det knappt, inte förrän en barnmorska några timmar senare frågade om blåmärket på mitt bröst var ett födelsemärke.

Under de två dygn som vi var på patienthotellet efter förlossningen kom det in personal med jämna mellanrum och intresserade sig för amningen. Dom hade lite olika råd och idéer och för en stund blev jag stressad när det sagts att Esme borde amma i tio minuter – en kvart åt gången. Hon släppte ju taget efter bara några minuter. Turligt nog förklarade då nästa barnmorska att en nyfödds mage är så yttepytteliten att längden på amningarna var helt som den skulle. Dessutom lyssnade hon noga på hur det lät när Esme ammade, så att jag lärde mig att det var tre sug – ett svälj, tre sug – ett svälj. Det hade jag nog aldrig listat ut på egen hand, men det var en skön bekräftelse på att mitt barn verkligen åt. Jag tror att det hjälpte mig att slappna av, i kombination med att samtliga barnmorskor som tittade på oss berömde Esme för hennes ordentliga tag. Avslappning främjar utdrivningsreflexen som gör att mjölken kommer ut, läste jag senare.

När vi kom hem tyckte jag att det sved lite på mina bröstvårtor, särskilt det vänstra. Jag smorde in mig med lite olja mellan amningarna och svedan gick över snabbt. Hur snabbt minns jag inte, men det kan ju inte ha handlat om mer än någon vecka. Jag var egentligen inte särskilt inläst på amning men väldigt lycklig över att det hela hade kommit igång bra, och jag tvekade inte att amma precis så ofta som Esme verkade behöva. Ibland under dessa första tre veckor, då min man också var hemma med oss, undrade han om hon ”verkligen behövde” äta igen. Jag är glad att jag stod på mig och fortsatte att erbjuda bröstet så fort Esme gnällde. Senare har jag nämligen förstått att just detta att strunta i allt vad klockor och antal amningar per dygn heter, gör att bebisen får en chans att suga på brösten så ofta hen vill, vilket i sin tur stimulerar igång mjölkproduktionen. Hur stabil den blir framöver avgörs till stor del under just den första tiden.

Ytterligare en amningsfrämjande faktor som vi jobbade med under hennes första halvår var att inte ge Esme napp. Vi fick lite påtryckningar från omgivningen som verkade tycka att det var fel mot barnet (och kanske lite besvärande för dom själva…) att inte låta henne tillfredsställa sitt sugbehov med hjälp av en napp. I stället sög hon ju på mig, och var mycket i våra famnar. Esme var inte den typen av bebis som man bara la ifrån sig lite varstans (de barnen finns ju verkligen också, det där verkar vara oerhört individuellt) och det är klart att det fanns stunder då det hade varit härligt att ha händerna fria. Men vi hade sjal och bärsele och dessutom visste vi ju faktiskt inget annat.

Esme gick upp väldigt fint i vikt av min mjölk men vi köpte ändå en flaska för att ha möjligheten att låta min man ge henne mjölk ibland. Jag tror att vi även köpte någon förpackning ersättning, men Esme accepterade inte flaskan alls. Jag var nog inte så engagerad i det här, eftersom jag tyckte att det fungerade så smidigt att amma. Annars kanske jag hade fokuserat mer på att lära mig handpumpa eller pumpa med maskin, få Esme att vänja sig vid flaska etc. Det är möjligt att denna min lathet också främjade amningen, eftersom vissa barn kan bli lite bekväma när de väl vant sig vid flaska. Vätskan kommer helt enkelt lättare ur en napp, än ur ett bröst.

En kväll när Esme var dryga halvåret gjorde det faktiskt ont i mitt bröst (återigen det vänstra – jag tror inte att det är en slump att det lilla besvär jag upplevde alltid var med samma bröst, det är nog ofta så) så jag bestämde mig för att enbart amma på det bröstet under natten. Det kändes helt enkelt som att det hade tjocknat till lite på ena sidan av bröstet, kanske hade det gått för lång tid sedan jag senast ammade henne på det. Ett smart trick i såna här lägen är att placera barnet så att dess underkäke om möjligt masserar den punkt på bröstet som smärtar. Just det hjälpte faktiskt mig. Den natten kunde jag verkligen känna hur Esme sög bort det onda och på morgonen var allt som det skulle igen.

Smakportioner kändes lite spännande och jag läste att det skulle finnas ett så kallat smakfönster nånstans kring halvåret, så strax efter hennes halvårsdag fick Esme sin första laddning kokt potatis med bröstmjölk. Hon tyckte inte att det var någon höjdare. Men vi fortsatte och hon smuttade sig igenom morot och majs och lite annat i puréform under de kommande månaderna. Vi tog det långsamt och jag drog inte ner på ammandet eftersom hon fick i sig så lite av det andra, men såhär efteråt skulle vi nog ha struntat i puréträsket helt och hållet. Det var ju rätt tydligt att just det här barnet inte var så intresserad, inte då ännu. Ärligt talat förstår jag inte nu varför alla barn skulle ha nåt slags magisk period av matintresse som man absolut inte får missa, när det ju är väldigt lätt att se om ett barn på riktigt är nyfiket på vad andra stoppar i sig eller inte. Esmes egentliga intresse kom helt enkelt senare, men någon storätare är hon faktiskt inte ens idag, vid nästan 20 månader fyllda.

En bra sak under den här perioden var att jag i alla fall läst mig till att bröstmjölken visst är näringsrik nog för en halvåring – och större bebisar än så. Att det skulle bli urvattnat med tiden är helt enkelt en myt. Esme fick visserligen sovnapp eftersom nätterna börjat bli alldeles ohållbara, men hon gillade fortfarande inte nappflaska. Välling spottade hon ut och grötmängderna vi fick i henne var inte mycket att hurra för. Jag valde att lita på att min mjölk inte var sämre än industriframställd mat och så tuffade det på.

Egentligen var det först kring året som BVC reagerade på att Esmes viktkurva börjat plana ut. Jag blev förstås orolig men gick hem och läste på och insåg att kurvorna för ammade barn ser lite annorlunda ut än de kurvor som BVC jobbar efter. Barn som ammas är ofta smalare och det var det som började synas när Esme blev mer rörlig. Vi diskuterade egentligen aldrig amningen i klartext med vår BVC-sköterska, men jag förstod att hon utgick från att den snart skulle avslutas. Dessutom skulle jag ju börja jobba heltid efter Esmes ettårsdag.

Inför denna förändring var min man orolig för hur det skulle bli att hantera ett barn som plötsligt inte skulle få amma som hon var van längre. Men Esme accepterade läget utan något problem. Jag fortsatte i stället att amma på kvällar och nätter, när jag hade tillfälle helt enkelt. Mina bröst fogade sig också enkelt till förändringen, även om det alltid spände lite extra på måndagarna efter fria amningshelger. Den enda nackdelen med det här arrangemanget skulle märkas först senare, och det var den ackumulerade trötthet som skulle komma att ta ut sin rätt så småningom. Även om Esme och jag började samsova för att ammandet skulle orsaka så små sömnavbrott för oss båda som möjligt, blev jag förstås tröttare när jag inte längre kunde sova på dagarna.

Esme började få tänder vid halvåret och då var jag orolig för hur det skulle kännas för mig. Hon bet mig vid några tillfällen och det gjorde fruktansvärt ont. Men snabbt nog lärde hon sig att vara försiktig och eventuella nafsanden skedde endast av misstag. Visst kändes det annorlunda ju fler tänder hon fick, men särskilt obekvämt tyckte jag nog inte att det blev förrän hörntänderna kom kring 18 månaders ålder. Dom var så väldigt spetsiga och vassa. En annan aspekt på att nattamma ett barn med tänder är ju eventuella problem med karies. Man ska ju inte nattäta för tändernas skull hävdar vissa. Men en bröstvårta hamnar långt bak i munnen och mjölken kommer nödvändigtvis inte ens i kontakt med tänderna i någon större utsträckning. Dessutom är bröstmjölk inte kariesframkallande på samma sätt som exempelvis välling, som ju många ändå väljer att ge till sina barn även nattetid. Alltså kände jag mig trygg med att fortsätta amma även ur denna aspekt.

Det som huvudsakligen gjorde att jag nu slutligen valde att avvänja Esme från brösten, trots att de under hela hennes liv tjänat som så bra källor till näring, närhet, tröst och kärlek, är att våra nätter efter 18 månader började bli ohållbara. Dryga månaden innan avslutet vaknade hon i snitt en gång i timmen och blev inte längre per automatik nöjd så fort hon fick bröstet. Hon verkade frustrerad och jag började undra om hon inte blev mer störd av växlandet mellan bröst och napp, än vad hon fick ut av det. Själv började jag i alla fall krokna och tappa tålamodet.

Så vi avslutade. Hur det gick till kan ni ju läsa här nedan. För Esmes del var det kanske inte jätteroligt med ett plötsligt avbrott, kanske hade hon släppt taget helt utan gråt om hon fått avvänja sig mer successivt. Men för min del hade nog tiden för en långsam avvänjning redan passerats. Jag behövde verkligen få sova själv. Och på tre nätter har hon vant sig, likaså mina bröst. Det spände rejält i dom de första två dygnen, så vid två tillfällen använde jag min gamla handpump för att lätta på det värsta trycket. Nu fyra dygn efter den sista amningen känner jag just ingenting. Förmodligen skulle det fortfarande komma mjölk om jag provocerade fram det, men det känns i kroppen som att det löser sig av sig självt.

Fantastiska kropp, och fantastiska möjlighet att få uppleva vad det är att amma. Visst finns det somligt jag skulle göra annorlunda om jag fick chansen, men på det stora hela är jag bara så glad att Esme och jag fick dessa 20 månader av intuitiv närhet och tvåsamhet. Det har på det hela taget varit ljuvligt.

Loppu

Den fjärde natten vågade jag mig på att sova med Esme igen. Men jag la mig långt ifrån henne i fotändan av sängen för att inte störa med den där mjölkdoften som det sägs att ammande kvinnor har.

Det gick jättebra. Faktum är att det inte bara var den lugnaste natten sedan jag slutade amma, utan också den lugnaste natten överhuvudtaget, sen – jag vet inte när. Esme gnydde en del i sömnen men hanterade det med sina dubbla nappar (varsin för förlorat bröst, har jag tänkt) och jag slappnade av ju längre natten led. När hon till slut kom igång att gråta lite mer ordentligt la jag mig nära henne och hon bjöd mig pannan som hon gör när hon vill ha pussar. Jag tryckte munnen mot hennes silkeslena hud och så somnade vi om.

På morgonen satte hon sig upp och pekade frågande mot mitt bröst. Vi har egentligen inte pratat om amning under avvänjningen, utan jag har bara styrt bort henne när hon gjort ansatser. Men nu skakade jag på huvudet och sa ”nej”. Då såg hon lite fundersam ut, slog sedan ut med händerna och sa ”loppu.” Sådär som hon gör när saker och ting har slut, alllt från älsklingskexen till tv-programmen. Sådär som jag själv har gjort, för att få henne att förstå att inget är oändligt.

Men ändå. Att hon som för bara fyra dagar sen fortfarande var närmast besatt av att få brösten så fort hon ville. Att hon som inte ens har levt i 20 månader, att hon liksom bara förstår, helt lugnt, och fogar sig i det.

Bröstmjölken är slut nu – det är loppu.