Somligt tar lång tid att inse

Idag fick jag en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus.

Grejen är att jag knappt trodde att de skulle gå med på att träffa mig. Min förlossning med Esme var ju inte sååå farlig, inte om man ska tro de barnmorskor jag snabbt dryftat saken med, i alla fall. På efterkontrollen minns jag att jag, när jag försökte mumla något om att jag tyckte att det varit ganska jobbigt, bara fick ett stort leende och ett oförstående ”men du blödde ju nästan ingenting? och knappt några stygn blev det heller?” till svar. Nä, nähänä, då var det väl inte nåt att gnälla om.

Och nu när jag inför min nuvarande barnmorska tog upp ångesten jag känner inför att föda igen, kikade hon lite i journalen och verkade väl inte alltför imponerad av det hon läste. Men att det var långdraget och att yttre press brukar upplevas som ”ganska jobbigt” kunde hon erkänna. Och så remitterade hon mig vidare.

Jag funderade över allt det här efter att jag fått det där brevet från Danderyd, och över min tacksamhet över att ändå bli såpass trodd att någon tar sig tid att träffa mig. För jag behöver verkligen få prata med någon, och få säga högt att jag hade dödsångest när jag födde. Och att jag inte vill känna så igen, om jag bara kan förebygga det.

Grejen är att jag kommer från en familj där man inte beklagar sig över smärta. Helst går man inte ens till doktorn, om man inte absolut måste. När jag som 14-åring hade lunginflammation tog det min mamma över en vecka att ta mig till läkaren, då hade jag haft hög feber så länge att jag hade vant mig vid det och trodde att det var fel på termometern och inte hälsan. Och då ska vi inte ens tala om vilka krämpor hon själv gått och dragits med, innan hon av någon anledning till sist blivit helt tvungen att uppsöka hjälp.

Så i min familj gnäller man alltså inte, man ömkar inte sig själv för att det gör ont och är svårt. Man biter ihop och låtsas som det regnar. Den klarast glänsande stjärnan går till den som klarar detta bäst. Och den otroligt osympatiska följden är såklart att man ser ner på de som faktiskt erkänner sina smärtor, för att inte tala om är lite allmänt veka och emliga. Såna som ganska ofta beklagar sig över sina plågor och kanske till och med överdriver en smula, för att få tröst.

Jag har alla de här dragen i mig, såklart. Jag är uppvuxen med ideal som jag visserligen inte tror på, men som heller inte lämnat mig opåverkad. Jag vet att man ska bita ihop och ta sig samman, prata med små bokstäver om det som eventuellt känns svårt. Och jag är nu, fyra år senare, helt säker på att det var det som gjorde att jag gick mot min första förlossning i total förnekelse om vad som väntade mig. Jag var kanske lite orolig, men absolut inte tillräckligt rädd för att förbereda mig ordentligt. Framför allt var jag säker på att jag skulle klara det finfint. Okej, det skulle göra ont, men jag skulle ju fixa det. Utan smärtlindring. Herregud, kvinnor har väl fött barn genom alla tider, what’s the fuzz? Lite så, fast inte ens helt medvetet och färdigtänkt. Mer som en ryggmärgsreflex.

Sen gick det som det gick, och jag har visserligen inte hymlat med att jag tyckte att det var ett rent helvete att föda barn. Men jag har inte direkt pratat med någon sakkunnig om just mina upplevelser heller. Förmodligen för att jag innerst inne tänkt att det inte är något att älta. Att det kanske faktiskt bara var jag som var mesig och svag. Att en riktig kvinna skulle klarat det bättre, och att jag därmed borde dölja min mesighet snarare än lyfta fram den.

Men snart ska jag gå till en mottagning för förlossningsrädda och berätta så gott jag kan, helst utan att underdriva. Faktiskt sätta ärliga ord på det jag upplevde i augusti 2010 som jag inte vill uppleva igen. För jag vill föda det här barnet på ett annat sätt, på ett bättre sätt. Och nånstans inser jag att om jag ska nå dit, så får jag börja med att visa styrka genom att visa svaghet. Allt annat är faktiskt bara fånigt, och hjälper varken mig eller bebisen i magen mot en lugnare start på vårt gemensamma liv.

Ryggskrälle

Min rygg är ju inte riktigt som den ska, har bråkat med mig i många år. Och jag med den. Men graviditeten med Esme gick ganska smärtfritt, i motsats till vad bekymrade sjukgymnaster förutspått. Nog var jag hemma nån vända men det var först bortåt sjunde månaden, och gick ganska fort över igen, som jag minns det.

Men det här med att det inte riktigt är lika enkelt att vara gravid andra gången verkar ju stämma på alla möjliga vis. Ländryggen la av redan i tredje månaden, ungefär samtidigt som fogarna började ge sig till känna för första gången. Nu har jag insett att jag endast kan stå och gå i begränsad omfattning, och definitivt inte i högklackat. Även om det vore bra med rörelse för ryggmusklerna, blir bäckenet för grinigt och då drar allt i alla fall ihop sig och börjar smärtkrampa.

Så jag sitter rätt mycket, inte minst på jobbet. Igår testade jag gravidmassage och insåg då att sittandet också är en jättedålig strategi – för övre delen av ryggen. För första gången i mitt liv har jag nu såna knutor mellan skulderbladen att den förskräckta massageterapeuten frågade om jag råkat ut för en olycka. Eller har konstant nackspärr.

Nä, inte vad jag vet. Men efter att hon gått loss på skuldror, nacke och axlar skriker jag nu högt bara av att bli omfamnad. Och tänker rätt mycket på det hon sa om att jag verkligen borde satsa på regelbunden massage. Och börja stretcha även övre delen av ryggen, inte bara den nedre som jag genom åren vant mig vid att försöka gulla med.

Jag vet ju att hon har rätt. Inte minst i att den verkliga ryggutmaningen väntar efter den här förlossningen. Det är ju då det ska ammas och bäras dygnet runt, med dålig sömn och spända nerver. Kanske dags att börja preppa kroppen inför den utmaningen, så gott det nu går?

Som Odd Mollys fattiga kusin från landet

Det är ju inte ett nytt ämne på något sätt men vad är grejen med gravidkläder? Vem designar dom, och för vilken kapitalt klädointresserad målgrupp? Förra gången principköpte jag nästan inga gravidplagg alls, förrän på sluttampen när jag insåg att jag mest av allt såg ut som en flodhäst i illasittande vanliga kläder, köpta i större storlek men inte alls anpassade för kaggen. Den här gången tänkte jag alltså inte göra om samma misstag utan tog en optimistisk runda på internet (volanger, tunikor, volanger, tunikor…) och därpå en något mindre optimistisk runda på stan. Och var inte det förra deprimerande nog så var ju det senare den totala spiken i shoppingkistan.

Den som tidigare inte bekantat sig med denna ambitionsdödande öken av smårutigt, småblommigt och randigt kan genom att föreställa sig ett slags Lilla huset på prärien-kavalkad av löst sittande tygsjok få ett ganska tydligt hum om var vi befinner oss. Och de aningens piggare plagg man till äventyrs ändå trillar över består i princip av tunna sladdriga oversize-tishor med valfritt animaltryck på bröstet, alltså inte heller något jag skulle gå igång på i min normala magstorlek. Och så lite chinos på det, för vem vill inte passa på att lulla runt i något beiget och riktigt könlöst när man ändå har tappat timglasformen för minst ett halvår framöver?

I ärlighetens namn hittade jag faktiskt till sist en riktigt snygg och lättburen svart pennkjol på Top Shop, tack för den. En tunikajävel blev det också, men en som var tillräckligt diskret (enfärgad) och enkel (endast lite veck vid bysten) för att få följa med hem. Men två plagg gör ju ingen sommar, så jag antar att lösningen även den här gången blir att kämpa på med de vanliga kläderna efter bästa förmåga. Och att sen gå på mammaledighet i god tid innan det är dags för den värsta flodhästfasen. Även om det senare sannolikt är för smärtsamt för plånboken för att egentligen vara realiserbart. Men önska kan man ju. Om så bara för omgivningens skull.

Manligt nyskapande

Clara skrev nyss om True Detective och Bechdeltestet och där har jag inte så mycket att tillägga. En serie med mångfacetterade kvinnliga karaktärer är det uppenbarligen inte. Men råkar man tillhöra skaran som efter The Fall ifrågasatte om kriminalgenren överhuvudtaget har något nytt att ge, så ska man nog ge de äkta detektiverna en chans.

För jävlar i mig vilken stark inledning den här serien har! Där det saknas komplexitet i kvinnoskildringen finns det närmast ett stringent överflöd av rumsligt, tidsmässigt och perspektivmässigt växlande. Det tar ett tag att orientera sig i vem som berättar och i vilken tid, och sannolikt ännu längre att avgöra om det ens är en sann bild som återges, men ändå sugs man alldeles tillräckligt snabbt in i berättelsen för att absolut vilja veta mer.

Jag är till och med beredd att avstå ett par dyrbara gravidsömntimmar ikväll för att hinna se mer än ett avsnitt till. Och då förstår ni nog att det här är bra skit.