Drick lite kaffe i stället

Jag blir sällan klappad på huvudet. Jag är ändå verksam i en ganska konservativ och hierarkisk organisation där merparten av de som kallas chef-nånting är män i 50-årsåldern. Men jag försöker oftast bortse från att jag är en katt bland hermelinerna och kör bara på, så gott det går. Oftast fungerar det förvånansvärt bra.

Men imorse uppstod en situation som gjorde mig helt perplex. Jag hade inom loppet av ett dygn mailat en person två gånger (den andra gången endast som inkopierad), och det var uppenbarligen en gång för mycket. Så han ringde upp och lät sådär riktigt fed up som bara en person som tröttnat och vill markera det kan vara. Efter en dryg litania om hur oerhört upptagna alla på hans enhet var avslutade han med konklusionen:

”Alltså, ta det lite lugnt nu, sätt dig och drick kaffe eller nåt i stället. Vi hör av oss när Kjell har haft sitt möte och har tid med dig.”

Jag vet inte, men jag har väl aldrig någonsin uppmanat någon att ta en fikapaus i stället för att utföra sitt jobb? För det första visste jag förstås inte ett jota om Kjells agenda för dagen när jag mailade. Jag har aldrig haft kontakt med Kjell tidigare. För det andra – WTF?

Av namn och röst att döma var gubben med det sura budskapet snarare en snubbe. Men…gubbighet är kanske mer ett oturligt tillstånd än en ålder. Oavsett vilket är jag glad att jag slipper ha mer med just honom att göra. Och lite ledsen för alla som inte är lika lyckligt lottade i den bemärkelsen som jag.

(Och för den som undrar: Kjell själv var fullkomligt normal när han väl ringde. Och han var garanterat 50-plus.)

Finns det någon där?

Idag ropade bloggen plötsligt till mig. Eller snarare, en snäll läsare som på något sätt hittat till denna avsomnade krok i bloggosfären hörde av sig. Det värmde, och väckte nog något i mig.

Jag har själv inte läst mina gamla inlägg sedan jag lämnade bloggen bakom mig. Vet inte om jag riktigt vill göra det nu heller. Men det pågår ju ett liv som kanske kunde dokumenteras. I någon form, då och då. Mest för min egen skull, i så fall.

Så vad händer den 9 juni 2016? Om 19 dagar fyller Levi två år. Vi kallar honom fortfarande för bebis, kanske främst för att han är familjens minsting. Men nog också för att hans språkliga utveckling bromsat in rejält sen spädbarnstiden. Han använder en del ord, och de har blivit fler på sistone. Men något flytande tal är det inte frågan om, det blir jag varse om inte annat när vi träffar hans lika gamla kusin. Där Levi pekar och grymtar och tjuter forsar de fullständiga meningarna ur kusinen som ett porlande vatten. Ibland försvarar vi vår gosse med att han trots allt ska lära sig två språk samtidigt, men mestadels tycker vi nog inte att det ens är ett bekymmer. Det går bra att förstå Levi ändå, och tids nog kommer talet att lossna.

Hans närmare sexåriga storasyster pratar desto mer. Oavbrutet, skulle man kunna säga. Hon är vacker som en dag, väldigt känslig och fortfarande aningens mer inåtvänd än lillebror. Hon älskar att pyssla, blir argare än man kan föreställa sig med jämna mellanrum, tränar på att läsa och skriver alla viktiga namn utan problem. Under våren har hon sjungit i kör och gått sin första termin i simskola. Vi borde köpa henne en riktig cykel, men hon är också farligt snabb på sparkbrädan som är döpt till Blixten.

Till hösten ska Esme börja i skolan. Eller ja, i förskoleklass. Men det är ju i stort sett sak samma nuförtiden, har jag lärt mig. Jag har lovat henne en ryggsäck som mormor och morfar ska finansiera. Vi träffade förresten dom förra helgen, när min andra systerdotter tog studenten. På nåt sätt är det svårt att beskriva hur mamma och pappa åldras, – de bara gör det på ett ganska stilla och odramatiskt sätt. Varje gång någon frågar hur de mår måste jag fundera en stund tills jag svarar ”det är nog ungefär som vanligt”. Fast det är klart att normaltillståndet är i förändring, och fick jag chansen att slungas tillbaka tio-femton år i tiden så skulle skillnaden vara enorm. Men, på det stora hela hankar de sig fram och blir bara lite skröpligare för varje dag som går.

---

Jag själv då..? Jag hankar mig också fram, ibland med större möda, ibland med mindre. Det här med småbarnsårens tyngd tror jag på allvar har slagit till först det senaste halvåret lite drygt. Det blev ju så att jag bytte till ett nytt, inte helt lättmanövrerat jobb bara ett par månader efter att jag avslutat min föräldraledighet. Det är ett roligt jobb jag har fått, och av ett slag som man inte gärna tackar nej till när chansen väl kommer.

Men tajmingen. Här lämnar jag plats för en mycket tung suck.

Ibland när jag känner mig sådär riktigt förtvivlad över det omöjliga i att försöka vara både en riktigt bra småbarnsmamma och en riktigt dedikerad yrkeskvinna, så försöker jag tänka på min fina storasyster. Hon som valde föräldraskapet framför allt, som kanske till och med litegrann gömde sig i detta att endast ta hand om barnen. Hon som är en bra bit över 50 nu, med halv- och helvuxna barn. Hon som inte får ett endaste jobb längre, fast hon sökt allt och lite till. Hon som gråter om nätterna av stress och oro och ilska över att hon inte valde annorlunda när hon hade chansen.

Henne tanker jag på, när det brinner i skallen av allt jag försöker få till samtidigt. Såklart finns det något mellanting också, mellan att antingen vara hemmamamma i tio år eller sätta sig i ledningen för ett stort företag innan yngsta barnet ens fyllt 18 månader. Jag kunde valt en aningens enklare väg. Men nu är jag där jag är, och det går framåt, trots allt. Snart fyller Levi två år. Snart börjar Esme skolan. Innan jag vet ordet av är de båda stora. Förhoppningsvis når vi dit utan att jag helt tappar förståndet på vägen.

Kanske jag till och med lyckas göra somligt ganska rätt och bra.

Tre månader senare.

Levi har fyllt ett år nu. 

Ganska oförutsett firades detta med stora delar av min familj i Finland. Levis nyopererade mormor och numera 80-åriga (!) morfar. Hans moster och morbror med respektive. Två kusiner och en hund. Jag bjöd på gräddtårta med rabarber och jordgubbar, Levis pappa på kaninformade ballonger och pussar. Esme hade valt ut en bebismjuk kanin till sin lillebror.

Det var härligt. Min älskade son, som gör mig komplett. 

 

Lika länge som en graviditet

På lördag blir Levi nio månader. 

Han är en fenomenal pojke, en underbar bebis. Stor, rund, blond och glad. Väldigt social och tidig med det kommunikativa. Första leendet prick på fyraveckorsdagen, första ordet vid fem månader: ”hej”. Nu har han börjat vinka och älskar alla slags enklare lekar. Tittut, rulla boll, ge nappen till varann, för att inte tala om alla de där lekarna som bara han och Esme förstår vad de går ut på.

Superaktiv rent fysiskt är han däremot inte, där liknar han Esme mer än förväntat. Han kryper lika lite som hon gjorde i den här åldern, men tar sig runt med en variant på rumphasning som är helt hans egen. Han är jättestark och kan stå på alla fyra, men verkar inte intresserad av att röra sig framåt alls i den positionen. 

Levi älskar mat och tycker om det mesta han bjuds på. Han ammar därmed mindre än Esme gjorde i samma fas. Mest på nätterna, men kan helt avstå på dagtid när vi är ute och är aktiva. Jag har funderat på att sluta nattamma, men drar mig ändå för det. Vi samsover ännu och hans varma mjuka kropp passar så fint mot min. Nu vet jag ju att det verkligen är en begränsad tid som jag får gosa med mitt barn hur mycket jag vill. Snart är han fyra och ett halvt och torkar bort mina pussar med en bestämd liten hand. Som Esme.

Jag är så glad att han är min, denna lilla Levi som är så öppen och snäll. Allt jag vill är att ge honom den bästa uppväxt jag kan. Så enkelt och så hopplöst svårt, för alla mina fel och brister växer i takt med barnet. Det vet jag nu. Att vara bebismamma är för mig det lätta, instinktiva, självklara. Det är sen det blir så oerhört mycket svårare att veta vad som är rätt, eller att undvika det där som man vet är fel. 

Men mer om det senare. Kanske. Nu ska jag lägga mig i en halvcirkel runt Levi och försöka sova. Imorgon är en annan dag. 

Färdig.

Jag tror faktiskt att jag är färdig med att blogga. Åtminstone för nu, i det här formatet.

Det känns skönt!

Jag avslutar med en dagsfärsk bild på den stora lilla som liksom var den röda tråden i den här bloggen. Och som för alltid kommer att vara det i mitt liv. Hon och lillebror, mina älskade mirakel.

Tack för att ni läst. Kram.

Favorit i repris: Mammamagen

Tre veckor innan vattnet gick:

Tre månader efter förlossningen:

På slutet vägde jag exakt lika mycket vid båda mina graviditeter, men den här gången var utgångvikten lägre. Så jag gick upp 18 kg med Levi, mot ”bara” 15 med Esme. Enligt mätningarna var Levimagen större, och han vägde också 630 gram mer och var 1,5 cm längre än syrran när han föddes. Jag fick lite bristningar på båda sidorna om naveln, men de har bleknat bra och är inte så farliga som jag innan varit rädd för. De kom sent i graviditeten, inte många veckor innan vattnet gick.

Efter Esme tog det lång tid att gå ner de sista kilona. Jag var tillbaka på utgångsläget ganska exakt nio månader efter förlossningen. Men jag tyckte inte att det gjorde så mycket eftersom det bara handlade om några kilon.

Det har gått fortare den här gången
fast jag har tre kg kvar till mål nu också. Jag vill helt enkelt tillbaka till en mindre storlek. Men det kommer säkert att ta tid och det får det göra. Helamning av ganska stor liten bebis kräver ju sitt.

Jag har mycket att tacka min kropp för, den har snällt och utan större knorr gett mig två fantastiska barn. Jag har också anledning att tro att det estetiska blir helt okej, även om vissa spår är oundvikliga. Tre saker har jag i alla fall medvetet gjort den här gången, för att hjälpa naturen på traven: Träning med Mammamage-appen dagliga promenader till och från dagis, och lite koll på hur många bullar jag egentligen stoppar i mig. Mot riktigt sötsug kan jag verkligen rekommendera nyttigare chokladbollar, men mer om dessa och mina övriga besök i raw food-träsket i ett senare inlägg.

Tre månader

Det har gått ett kvartal sen världens finaste son och lillebror kom till oss. Det finns inte ord för att beskriva hans ljuvlighet. Jag som var lite fundersam över hur jag skulle kunna älska ett annat barn än Esme lika mycket som jag älskar henne, har förstås inga tvivel kvar. Det är som alla säger: hjärtat växer och varje barn har sin speciella plats säkrad.

Vid tre månader är Levi en stor och glad bebis. Nu var det ett tag sen jag vägde honom, men jag har all anledning att tro att han ligger på bortåt åtta kilo. Han är nyfiken och social och vill vara med, när han är vaken. Jag vet inte vem av oss som längtar mest efter att han ska kunna sitta i en egen stol vid matbordet, han eller vi andra. Det kommer i vilket fall att revolutionera våra måltider, det är jag säker på.

Han älskar förstås sin syster, även om hennes kärlek är lite hårdhänt mellan varven. Helst vill hon pussa hans handflator, ofta och mycket. Idag skrattade han högt och länge när hon gjorde pruttljud med munnen. Han har också börjat greppa nöjet med att leka Tittut.

Annars är kvartalsbebisens främsta intressen de samma som från första början: att äta, sova och bajsa. Han är på många sätt en sån praktbebis min son, lättsam och mestadels lättskött. Jag som tänkte att vi efter Esme skulle få oss en riktig utmaning hade fel. Å andra sidan bjuder förstås fyraåringen på allt fler utmaningar, så nånstans jämnar det väl ut sig…

Ibland tänker jag också att det kan vara så att jag är synnerligen väl lämpad för bebislivet. Jag njuter av det. En bebis kräver inte så mycket lek, pedagogik och förhandling. Med en bebis är det lätt att vara intuitiv och kanske också lite egoistisk. Vill man envist pussa de små handflatorna så gör man det, åtminstone så länge han inte protesterar.

Men med det sagt är jag otroligt nyfiken på vem Levi ska komma bli. Jag har ju en tydlig känsla av hans personlighet, men det är samtidigt svårt att fånga och formulera utanför mammahjärtat. Han är liksom mina starka känslor än så länge, och säkert ett tag till. Åtminstone tills han börjar berätta med egna ord om vad han ser, upplever och egentligen vill.

Det kommer hursomhelst att fortsätta vara fint, det här livet som Levis mamma. Det vet jag alldeles säkert.

Bebisnätterna

Det enda jag planerade inför kommande vaknätter var att alla i familjen skulle få sova så mycket som möjligt även när bebisen kommit. Skit samma hur det gick till, bara vi fick sömn.

Sen kom Levi och vi testade världens bästa modell. Världens bästa för oss vill säga, det finns ju inga universallösningar.

Men såhär gör vi:
Levi sover alltid bredvid mig på nätterna. Inte i egen säng, definitivt inte i eget rum. Utan precis bredvid mig. Mitt mål när jag går och lägger mig på kvällen är att inte kliva upp ur sängen förrän det är morgon igen. Så steg nummer ett är att Levi är nära mig. Steg nummer två är att jag endast byter blöja om han har bajsat. Kissblöjor får vara. I början bajsade han varje natt, numera kanske bara var tionde natt. (Så där får man ju säga att jag har ett väldigt samarbetsvilligt barn.) Steg nummer tre är att han får bröstet så fort han knorrar till. Jag väntar inte på något gråt, jag vaknar ju av minsta suck ändå. Så fram med bröstet, koppla fast bebis, och somna om. Inget sitta upp eller rapa, utan vi ligger ner, båda två. Och sover när vi inte ammar.

That’s it. Så jobbar vi, varje natt. Och ja, vissa nätter blir det många knorr och uppvak och sidbyten för mig. Då är jag inte tokpigg på morgonen. Men heller inte toktrött. Jag älskar den här lösningen och är så glad att den fungerar bra. Jag skulle lätt ha gjort såhär med Esme också, om jag bara hade vetat det jag vet nu. Sen förstår jag att det kommer att komma andra slags nätter, med sjukdomar och annat som ställer till det. Men snart tolv veckor och livet är gott – eftersom sömnen är det. Sweet!

Sara.

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

Lugnet

Det är tidig lördagsmorgon och jag ligger bredvid min son, min underbara tvåmånaders. Han är mycket lugn om nätterna, gråter nästan aldrig. Men han knorrar och viftar en hel del, vilket väcker mig. Ibland betyder knorret att han vill ha bröstet, ibland att han nog bara drömmer något, sover ytligare.

Han är så varm och mjuk och ljuvlig att jag ångrar att jag inte gjorde såhär med Esme. Med henne ville jag vara ”duktig” och få henne att sova i spjälsäng. Det gjorde hon också, men behövde förstås gråta mig vaken ett par gånger per natt. Som bäst.

Jag tror mer och mer på att göra småbarnslivet så enkelt som möjligt. Utifrån ens egna och barnens förutsättningar. Inte utifrån andras förväntningar och åsikter. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare andra gången.

Jag är i alla fall lyckligt lottad här i lördagssängen med Levi. Livet är rikt. Och jag lovar mig själv att inte hetsa över Esmes 4-årskalas imorgon. Jag ska vara zen. Tror ni att det går?