Tredje trimestern

4 Apr

Det är ganska likt förra gången, att vara gravid igen. Jag tycker inte att det är så stora skillnader alls såhär långt. Illamåendet kom tidigare och upphörde också tidigare, men varade nog i veckor räknat ganska exakt lika länge. Och höll sig på rätt sida om kräkningarna, slapp såna även nu. Lite besviken var jag att jag inte fick det där superluktsinnet som jag hade med Esme – när till och med tandkräm luktade och smakade vansinnigt för mycket. Å andra sidan kan jag glatt använda min parfym fortfarande, och det är ju rätt trevligt.

Magen började synas tidigt, men det gjorde den med Esme också. Ryggen och fogarna har bråkat mer men det har gett med sig nu när jag egentligen börjar bli lite större och tyngre. Märkligt det där. Med Esme hade jag intensiv foglossning i tre dygn, sen ingenting alls. Den här gången var det rätt ont ungefär vecka 14-20. Nu ingenting alls. Till och med ryggen är snäll för närvarande, såpass att jag plockat fram klackarna några dagar den här veckan. Det är magiskt vad några extra cm kan göra för helheten!

Jag ser och känner bebisen lite mer den här gången, eftersom jag har moderkakan i bakvägg. Det är mestadels bara häftigt även om smällarna och knuffarna ibland kan göra ont. Det trycker lite mer mot blåsan (förra gången blev det aldrig något toalettrännande för mig, lyckligt lottad där…) men inget extremt. Formen på magen är ganska exakt som med Esme och jag tycker på det stora hela att även detta barn verkar vara en ganska lugn en. Min barnmorska såg närmast besviken ut när hon frågade om jag inte har en riktig vilde i magen och jag nekade. Man kanske ”ska” tycka att man har en akrobat i magen när moderkakan inte dämpar?

Jag väger nog fortfarande mindre än jag gjorde i motsvarande fas med Esme, men själva magen är ändå lite större. Om jag ska nå samma slutvikt som jag hade förra gången behöver jag mulla på mig tio kilo till. Jag hoppas att det inte blir så. Kanske gör det skillnad att jag den här gången inte kommer att vara höggravid merparten av sommaren.

När jag väntade Esme tänkte jag mycket att hon var en pojke, den här gången är det förstås tvärtom. Eftersom det ser ut och känns på ganska samma vis, tror jag att det är en lillasyster. Esme är dock stenhårt inne på att det endast kan vara en lillebror, som hon har döpt till Elliot. Tids nog får vi se…

Inte nytt men så snyggt

29 Mar


Försökte dansa till den här i köket igårkväll. Gav upp när jag kände mig mer som barbamamma än discodrottning. Men ändå. Sjukt bra.

Stilen

25 Mar

Min stil i tre ord: Klänning, klackar och kappa. När jag inte är väldigt gravid, vill säga. Just nu är väl min stil mer klänning, inga klackar och kappa. Annars blir ryggen så våldsamt arg. Bäckenet med, för den delen.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Hängselbyxor. Jeansshorts. Eller shorts överlag, måste jag nog säga. Puffärmar funkar inte heller, jag blir fluffig och rund hela jag.

Just nu har jag på mig: Blommig blus från Zara, cerisa velourbyxor, lika cerisa fluffmysstrumpor. Finare än det låter, och helt klart acceptabelt för hemmahäng en vardagskväll.

Jag känner mig allra snyggast i: Sannolikt en välsittande klänning med markerad midja och vidd i kjolen. Och så klackar till då. Just nu däremot: en svart maxiklänning som funkar både för preggosar och ammande. Planerar att använda den läääänge till.

Mitt favoritplagg just nu: Borde väl vara ovannämnda multitaskande maxiklänning. Alternativt en lika svart pennkjol för gravida från Topshop.

Min stil hemma med tre ord: Design, budget och Ikea. Typ? Jag kommer från ett extremt genomtänkt arkitekthem så mitt eget hushåll är mer stökigt, blandat och lite som det fallit sig genom åren. Lika delar arvegods, loppisfynd och det där fantasilösa varuhuset som alla andra shoppar på.

Jag skulle aldrig inreda med: Murrigt, gulligt eller kitchigt.

Pryl jag suktar efter: Jag är verkligen inte så prylintresserad, inredning kommer inte så högt på intresselistan. Men skulle någon kasta fyra till sex Myranstolar efter mig så visst, dom skulle passa runt köksbordet.

Mitt bästa stylingtips: Snittblommor, nyligen dammsuget och färgklickar mot en lugn bas. Ungefär så.

Min favoritplats hemma: Soffan. Fast den är trasig, billig och rätt ful till att börja med. Men det är en soffa som jag kan sträcka ut mig i efter en arbetsdag. Det är ljuvligt förutom att jag därefter har svårt att ta mig ur den igen. (Se ovan om rygg, bäcken etc.)

Mitt problemhörn hemma: Sovrummet. Ett stort och vackert rum med potential som vi aldrig orkat styra upp. Så det enda vi gör där är att sova och sprida ut våra kläder.

Tack SNAKK för listan.

Esme då?

15 Mar

Jag minns att jag tyckte att Alex Schulmans resonemang om att sluta blogga om dottern Charlie när hon fyllt ett år var lite fånigt. Han menade på att hon först då blev ett barn på riktigt, jämfört med att tidigare ha varit en anonym bebis. Alltså ville han inte lämna ut henne genom att blogga om hennes utveckling mer. Jag tänkte att det ju finns tusen och ett sätt att skriva om sitt barn, som inte alls behöver bli särskilt privat eller naket.

Men, nu märker jag att jag drar mig för att blogga så öppenhjärtigt om Esme som jag kanske tidigare har gjort.

Hon är drygt tre och ett halvt år och sannerligen sin egen underbara lilla person. På olika sätt blir det tydligare för varje dag att hon har sina tankar och känslor och funderingar kring livet, relationerna och reaktionerna. Det är nog inget jag vill fläka ut över internet – även om jag är högst medveten om att väldigt få ens läser den här bloggen numera.

Så jag tror jag nöjer mig för nu med att konstatera att hon mår bra. Hon utvecklas som hon ska. Hon väntar ivrigt på sitt syskon och hon processar mycket kring att vara liten versus stor. Hon är överlag lugn till sitt sätt men hon har ärvt mitt temperament som emellanåt braskar till ordentligt. Hon är väldigt älskvärd och väldigt kärleksfull, ömsint och kramgo. Samtidigt med mycket integritet och en envis ådra som jag tror kommer att hjälpa henne genom livet.

Ibland tänker jag att det kommer att bli riktigt nyttigt och bra för henne att behöva konkurrera med ett syskon. Andra gånger skär det brutalt i hjärtat när jag föreställer mig att jag snart inte längre kan ge henne mitt allt. Vi är i alla fall på ett bra ställe hon och jag, och jag gläder mig åt att hon fick bli just såhär stor innan det blev dags för ett syskon. Kanske inte bara för hennes skull, utan också för min egen. Den här tiden kommer ju aldrig åter, när det är bara hon och jag och hennes pappa. Det är bitterljuvt, och ändå precis som det ska.

P1000092 - version 2

”Är du säker på att det inte är två därinne?”

7 Mar

bild-6

Det här är veckan då magen sköt ut på allvar. Jag skulle ha fått den mätt för första gången idag men var tvungen att äta en trerätters lunch för en kunds räkning i stället (ja, stackars mig, verkligen) så vi får vänta till tisdag med att få reda på om magen är normalstor eller lika bauta som den faktiskt känns.

Jag var i ärlighetens namn inte särskilt liten med Esme heller. Enligt mätningarna, viktuppgången och samtliga kurvor helt normal, men i mångas ögon – ojojoj. Jag tänker att det handlar rätt mycket om hur man är byggd och hur man därmed bär sina barn. En kollega som är tio-tolv centimeter längre än jag har sett supernätt ut hela sin graviditet. Det är nästan sådär så att jag tycker att det är skönt att hon går hem nu, så att inte jag som ligger flera månader efter hinner bli större än hon.

Inte för att jag egentligen vet varför det spelar roll eller varför det känns tjusigare att vara liten om magen än tvärtom. Man kan ju inte direkt påverka det själv. Men förmodligen handlar det om inlärda ryggmärgsreflexer kring kroppskontroll i allmänhet. Den allra finaste utseendekomplimangen man kan ge en gravid kvinna är ju att det verkligen endast är magen som har blivit större. Kanske allra helst med ett tillägg om att man bakifrån inte ens kan aaaana att personen i fråga är gravid.

Well, dom komplimangerna kommer jag aldrig att få. Några andra vänliga ord dock, som jag förstås gärna suger i mig. För det slutar ju inte vara intressant med utseendet bara för att man är välsignat lycklig över ett barn som utvecklas som det ska. Nånstans vill man ju fortfarande känna sig lite fin med sin mage, om så bara för sin egen skull.

Aurorasamtal

7 Mar

Igår var vi på Danderyd för vårt första Aurorasamtal.

Det var väldigt, väldigt bra för mig. Jag är så glad över att sånt här finns och erbjuds, och börjar för första gången i den här graviditeten känna mig lite peppad inför förlossningen. Kanske extra passande en sån här dag, när fina Hanna just fött sitt andra barn.

Så vad gjorde skillnad för mig då, under den här timmen? Jo:

- Att barnmorskan sa att yttre press på magen, som utfördes på mig när jag varken hade kraft eller impuls att krysta fram Esme tillräckligt bra, brukar upplevas som direkt traumatiskt. Dessutom sa hon att man av den anledningen faktiskt brukar undvika att göra så på förstföderskor.

Plötsligt insåg jag att min reaktion inte alls har varit mesig eller ens ovanlig. Att jag fick dödsångest medan det här hände, och att jag fortfarande drygt 3,5 år senare inte riktigt kan prata om det utan att börja gråta, är inget kvitto på att jag är en fjant. Det är bara ett kvitto på att det på riktigt var en jobbig upplevelse. Och plötsligt återfick jag en del av mitt förlorade självförtroende. Vilket jag tror kommer att hjälpa mig en hel del inför nästa gång.

- Att barnmorskan lovade att vi nästa gång vi träffas går igenom hur lustgasen egentligen fungerar. För när det senast var aktuellt låg jag naken i ett bad och panikskrek av smärta, så jag fick ju liksom aldrig till tekniken ordentligt. Gör om gör rätt under lugna former, helt enkelt.

- Att min rygg ska undersökas en gång för alla så att vi reder ut hur skoliosen egentligen sitter och varför det var riktigt svårt att sätta epiduralen rätt. Helst vill jag ju slippa epidural den här gången, men om det behövs är det ju skönt om den kan sättas snabbt och smidigt i stället för långsamt och bökigt.

- Att barnmorskan berättade att alla barnmorskor kan och ska använda sig av perinealgreppet, tvärtemot vad som påstås i media. Jag älskar perinealgreppet eftersom jag är helt övertygad om att det räddade min kropp från skador när nu Esme föddes under ganska forcerade former. Därför har jag verkligen oroat mig för att det ska vara en fråga om tur/otur hur kunnig den barnmorskan som just då råkar finnas tillgänglig är på det här området.

- Att barnmorskan sa att det inte kommer att vara personalbrist på Danderyd i sommar, och att dom kommer att göra vad dom kan för att jag får plats där, när det blir dags. Garantier existerar ju inte i den här branschen, men ändå. Andragångsföderskor med Aurorasamtal i ryggen hänvisar man helst inte till andra sjukhus om man inte verkligen måste.

För övrigt har jag en liten buse i magen som sparkar runt så det ibland gör direkt ont. Magen växer, vikten ökar och ryggen värker. Men mest av allt är jag glad och förväntansfull. Det ska nog bli bra detta, också.

Somligt tar lång tid att inse

21 Feb

Idag fick jag en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus.

Grejen är att jag knappt trodde att de skulle gå med på att träffa mig. Min förlossning med Esme var ju inte sååå farlig, inte om man ska tro de barnmorskor jag snabbt dryftat saken med, i alla fall. På efterkontrollen minns jag att jag, när jag försökte mumla något om att jag tyckte att det varit ganska jobbigt, bara fick ett stort leende och ett oförstående ”men du blödde ju nästan ingenting? och knappt några stygn blev det heller?” till svar. Nä, nähänä, då var det väl inte nåt att gnälla om.

Och nu när jag inför min nuvarande barnmorska tog upp ångesten jag känner inför att föda igen, kikade hon lite i journalen och verkade väl inte alltför imponerad av det hon läste. Men att det var långdraget och att yttre press brukar upplevas som ”ganska jobbigt” kunde hon erkänna. Och så remitterade hon mig vidare.

Jag funderade över allt det här efter att jag fått det där brevet från Danderyd, och över min tacksamhet över att ändå bli såpass trodd att någon tar sig tid att träffa mig. För jag behöver verkligen få prata med någon, och få säga högt att jag hade dödsångest när jag födde. Och att jag inte vill känna så igen, om jag bara kan förebygga det.

Grejen är att jag kommer från en familj där man inte beklagar sig över smärta. Helst går man inte ens till doktorn, om man inte absolut måste. När jag som 14-åring hade lunginflammation tog det min mamma över en vecka att ta mig till läkaren, då hade jag haft hög feber så länge att jag hade vant mig vid det och trodde att det var fel på termometern och inte hälsan. Och då ska vi inte ens tala om vilka krämpor hon själv gått och dragits med, innan hon av någon anledning till sist blivit helt tvungen att uppsöka hjälp.

Så i min familj gnäller man alltså inte, man ömkar inte sig själv för att det gör ont och är svårt. Man biter ihop och låtsas som det regnar. Den klarast glänsande stjärnan går till den som klarar detta bäst. Och den otroligt osympatiska följden är såklart att man ser ner på de som faktiskt erkänner sina smärtor, för att inte tala om är lite allmänt veka och emliga. Såna som ganska ofta beklagar sig över sina plågor och kanske till och med överdriver en smula, för att få tröst.

Jag har alla de här dragen i mig, såklart. Jag är uppvuxen med ideal som jag visserligen inte tror på, men som heller inte lämnat mig opåverkad. Jag vet att man ska bita ihop och ta sig samman, prata med små bokstäver om det som eventuellt känns svårt. Och jag är nu, fyra år senare, helt säker på att det var det som gjorde att jag gick mot min första förlossning i total förnekelse om vad som väntade mig. Jag var kanske lite orolig, men absolut inte tillräckligt rädd för att förbereda mig ordentligt. Framför allt var jag säker på att jag skulle klara det finfint. Okej, det skulle göra ont, men jag skulle ju fixa det. Utan smärtlindring. Herregud, kvinnor har väl fött barn genom alla tider, what’s the fuzz? Lite så, fast inte ens helt medvetet och färdigtänkt. Mer som en ryggmärgsreflex.

Sen gick det som det gick, och jag har visserligen inte hymlat med att jag tyckte att det var ett rent helvete att föda barn. Men jag har inte direkt pratat med någon sakkunnig om just mina upplevelser heller. Förmodligen för att jag innerst inne tänkt att det inte är något att älta. Att det kanske faktiskt bara var jag som var mesig och svag. Att en riktig kvinna skulle klarat det bättre, och att jag därmed borde dölja min mesighet snarare än lyfta fram den.

Men snart ska jag gå till en mottagning för förlossningsrädda och berätta så gott jag kan, helst utan att underdriva. Faktiskt sätta ärliga ord på det jag upplevde i augusti 2010 som jag inte vill uppleva igen. För jag vill föda det här barnet på ett annat sätt, på ett bättre sätt. Och nånstans inser jag att om jag ska nå dit, så får jag börja med att visa styrka genom att visa svaghet. Allt annat är faktiskt bara fånigt, och hjälper varken mig eller bebisen i magen mot en lugnare start på vårt gemensamma liv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.