Färdig.

26 Okt

Jag tror faktiskt att jag är färdig med att blogga. Åtminstone för nu, i det här formatet.

Det känns skönt!

Jag avslutar med en dagsfärsk bild på den stora lilla som liksom var den röda tråden i den här bloggen. Och som för alltid kommer att vara det i mitt liv. Hon och lillebror, mina älskade mirakel.

Tack för att ni läst. Kram.

IMG_3276.JPG

Favorit i repris: Mammamagen

1 Okt

Tre veckor innan vattnet gick:
IMG_0083.JPG

Tre månader efter förlossningen:

IMG_2360-0.JPG

På slutet vägde jag exakt lika mycket vid båda mina graviditeter, men den här gången var utgångvikten lägre. Så jag gick upp 18 kg med Levi, mot ”bara” 15 med Esme. Enligt mätningarna var Levimagen större, och han vägde också 630 gram mer och var 1,5 cm längre än syrran när han föddes. Jag fick lite bristningar på båda sidorna om naveln, men de har bleknat bra och är inte så farliga som jag innan varit rädd för. De kom sent i graviditeten, inte många veckor innan vattnet gick.

Efter Esme tog det lång tid att gå ner de sista kilona. Jag var tillbaka på utgångsläget ganska exakt nio månader efter förlossningen. Men jag tyckte inte att det gjorde så mycket eftersom det bara handlade om några kilon.

Det har gått fortare den här gången
fast jag har tre kg kvar till mål nu också. Jag vill helt enkelt tillbaka till en mindre storlek. Men det kommer säkert att ta tid och det får det göra. Helamning av ganska stor liten bebis kräver ju sitt.

Jag har mycket att tacka min kropp för, den har snällt och utan större knorr gett mig två fantastiska barn. Jag har också anledning att tro att det estetiska blir helt okej, även om vissa spår är oundvikliga. Tre saker har jag i alla fall medvetet gjort den här gången, för att hjälpa naturen på traven: Träning med Mammamage-appen dagliga promenader till och från dagis, och lite koll på hur många bullar jag egentligen stoppar i mig. Mot riktigt sötsug kan jag verkligen rekommendera nyttigare chokladbollar, men mer om dessa och mina övriga besök i raw food-träsket i ett senare inlägg.

Tre månader

29 Sep

Det har gått ett kvartal sen världens finaste son och lillebror kom till oss. Det finns inte ord för att beskriva hans ljuvlighet. Jag som var lite fundersam över hur jag skulle kunna älska ett annat barn än Esme lika mycket som jag älskar henne, har förstås inga tvivel kvar. Det är som alla säger: hjärtat växer och varje barn har sin speciella plats säkrad.

Vid tre månader är Levi en stor och glad bebis. Nu var det ett tag sen jag vägde honom, men jag har all anledning att tro att han ligger på bortåt åtta kilo. Han är nyfiken och social och vill vara med, när han är vaken. Jag vet inte vem av oss som längtar mest efter att han ska kunna sitta i en egen stol vid matbordet, han eller vi andra. Det kommer i vilket fall att revolutionera våra måltider, det är jag säker på.

Han älskar förstås sin syster, även om hennes kärlek är lite hårdhänt mellan varven. Helst vill hon pussa hans handflator, ofta och mycket. Idag skrattade han högt och länge när hon gjorde pruttljud med munnen. Han har också börjat greppa nöjet med att leka Tittut.

Annars är kvartalsbebisens främsta intressen de samma som från första början: att äta, sova och bajsa. Han är på många sätt en sån praktbebis min son, lättsam och mestadels lättskött. Jag som tänkte att vi efter Esme skulle få oss en riktig utmaning hade fel. Å andra sidan bjuder förstås fyraåringen på allt fler utmaningar, så nånstans jämnar det väl ut sig…

Ibland tänker jag också att det kan vara så att jag är synnerligen väl lämpad för bebislivet. Jag njuter av det. En bebis kräver inte så mycket lek, pedagogik och förhandling. Med en bebis är det lätt att vara intuitiv och kanske också lite egoistisk. Vill man envist pussa de små handflatorna så gör man det, åtminstone så länge han inte protesterar.

Men med det sagt är jag otroligt nyfiken på vem Levi ska komma bli. Jag har ju en tydlig känsla av hans personlighet, men det är samtidigt svårt att fånga och formulera utanför mammahjärtat. Han är liksom mina starka känslor än så länge, och säkert ett tag till. Åtminstone tills han börjar berätta med egna ord om vad han ser, upplever och egentligen vill.

Det kommer hursomhelst att fortsätta vara fint, det här livet som Levis mamma. Det vet jag alldeles säkert.

Bebisnätterna

10 Sep

Det enda jag planerade inför kommande vaknätter var att alla i familjen skulle få sova så mycket som möjligt även när bebisen kommit. Skit samma hur det gick till, bara vi fick sömn.

Sen kom Levi och vi testade världens bästa modell. Världens bästa för oss vill säga, det finns ju inga universallösningar.

Men såhär gör vi:
Levi sover alltid bredvid mig på nätterna. Inte i egen säng, definitivt inte i eget rum. Utan precis bredvid mig. Mitt mål när jag går och lägger mig på kvällen är att inte kliva upp ur sängen förrän det är morgon igen. Så steg nummer ett är att Levi är nära mig. Steg nummer två är att jag endast byter blöja om han har bajsat. Kissblöjor får vara. I början bajsade han varje natt, numera kanske bara var tionde natt. (Så där får man ju säga att jag har ett väldigt samarbetsvilligt barn.) Steg nummer tre är att han får bröstet så fort han knorrar till. Jag väntar inte på något gråt, jag vaknar ju av minsta suck ändå. Så fram med bröstet, koppla fast bebis, och somna om. Inget sitta upp eller rapa, utan vi ligger ner, båda två. Och sover när vi inte ammar.

That’s it. Så jobbar vi, varje natt. Och ja, vissa nätter blir det många knorr och uppvak och sidbyten för mig. Då är jag inte tokpigg på morgonen. Men heller inte toktrött. Jag älskar den här lösningen och är så glad att den fungerar bra. Jag skulle lätt ha gjort såhär med Esme också, om jag bara hade vetat det jag vet nu. Sen förstår jag att det kommer att komma andra slags nätter, med sjukdomar och annat som ställer till det. Men snart tolv veckor och livet är gott – eftersom sömnen är det. Sweet!

Sara.

31 Aug

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

Lugnet

30 Aug

Det är tidig lördagsmorgon och jag ligger bredvid min son, min underbara tvåmånaders. Han är mycket lugn om nätterna, gråter nästan aldrig. Men han knorrar och viftar en hel del, vilket väcker mig. Ibland betyder knorret att han vill ha bröstet, ibland att han nog bara drömmer något, sover ytligare.

Han är så varm och mjuk och ljuvlig att jag ångrar att jag inte gjorde såhär med Esme. Med henne ville jag vara ”duktig” och få henne att sova i spjälsäng. Det gjorde hon också, men behövde förstås gråta mig vaken ett par gånger per natt. Som bäst.

Jag tror mer och mer på att göra småbarnslivet så enkelt som möjligt. Utifrån ens egna och barnens förutsättningar. Inte utifrån andras förväntningar och åsikter. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare andra gången.

Jag är i alla fall lyckligt lottad här i lördagssängen med Levi. Livet är rikt. Och jag lovar mig själv att inte hetsa över Esmes 4-årskalas imorgon. Jag ska vara zen. Tror ni att det går?

Underbara dagar vid vatten.

10 Aug

IMG_1208.JPG

Vi har just bytt från en ö till en annan, och den riktiga sommarhettan har nog lämnat oss för den här gången. Men jag känner mig rik, och fortfarande lite överväldigad av att jag har två så fina barn. Hur kan man ha sån tur, liksom?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.