Sara.

31 Aug

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

Lugnet

30 Aug

Det är tidig lördagsmorgon och jag ligger bredvid min son, min underbara tvåmånaders. Han är mycket lugn om nätterna, gråter nästan aldrig. Men han knorrar och viftar en hel del, vilket väcker mig. Ibland betyder knorret att han vill ha bröstet, ibland att han nog bara drömmer något, sover ytligare.

Han är så varm och mjuk och ljuvlig att jag ångrar att jag inte gjorde såhär med Esme. Med henne ville jag vara ”duktig” och få henne att sova i spjälsäng. Det gjorde hon också, men behövde förstås gråta mig vaken ett par gånger per natt. Som bäst.

Jag tror mer och mer på att göra småbarnslivet så enkelt som möjligt. Utifrån ens egna och barnens förutsättningar. Inte utifrån andras förväntningar och åsikter. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare andra gången.

Jag är i alla fall lyckligt lottad här i lördagssängen med Levi. Livet är rikt. Och jag lovar mig själv att inte hetsa över Esmes 4-årskalas imorgon. Jag ska vara zen. Tror ni att det går?

Underbara dagar vid vatten.

10 Aug

IMG_1208.JPG

Vi har just bytt från en ö till en annan, och den riktiga sommarhettan har nog lämnat oss för den här gången. Men jag känner mig rik, och fortfarande lite överväldigad av att jag har två så fina barn. Hur kan man ha sån tur, liksom?

Levis mamma

5 Jul

För en vecka sedan stod jag på knä mot en uppfälld sjukhussäng och skrek att jag skulle dö. Men det var inte jag som dog, utan Esmes lillebror som föddes.

Det var en snabb och helt komplikationsfri förlossning. Faktiskt ganska exakt så som jag önskat och trott att det skulle bli första gången, när jag födde Esme. Någon nämnde ordet revansch och ja, det här var nog just det för mig. Helande på många sätt att jag klarade det, på mitt sätt, utifrån vad jag hoppats och önskat. Att föda barn ska inte vara en prestation man betygsätter, det blir som det blir. Men jag är ändå så stolt över mig själv den här gången, över att jag mötte och hanterade smärtan utan annan hjälp än lustgas, och att jag slutligen krystade ut mitt barn alldeles av egen kraft trots att det var den mest obeskrivliga smärta jag någonsin upplevt.

Levi är en underbar liten pojke, ganska lik storasyster men mycket ljusare. Esme är en underbar liten storasyster, som pussar och kramar och hjälper till med amningskuddar och filtar och blöjor. Det lilla livet i den täta bebisbubblan har börjat fint, jag tycker att vi alla anpassar oss efter bästa förmåga.

Det enda jag inte vet just nu är hur mycket jag kommer att blogga den här gången. Dels är tiden knappare, dels känns nuet viktigare. Men vi får se, en dag i taget, små små steg framåt och ett helt nytt liv som öppnar sig. Det här är ju jag nu: Esmes och Levis mamma.

Framme.

19 Jun

Alltså, det gick. Vi har sålt lägenheten, flyttat till den nya, idag har jag till och med byggt om spjälsängen. Och bäddat med nytvättat, fast jag är rätt säker på att bebisen ändå mest kommer att sova med oss i början. Har köpt ett fint babynest för detta ändamål, eftersom Esme nog också mest kommer att sova med oss i början… Fast hon har fått en egen säng. I ett eget rum. Men jag menar, är jag knäpp som inte tror att en närhetsälskande treåring smidigt accepterar att börja sova i en helt annan del av en helt ny lägenhet samtidigt som ett syskon plötsligt dyker upp och kräver all uppmärksamhet från mamma och pappa?

Jag tror att jag är en realist som känner mitt barn. Men jag kan också vara väldigt gravid och blödig, vad vet jag.

Hursomhelst är jag helt stolt över mig själv som har klarat de här galna veckorna, om än inte med totalt bibehållet lugn, men utan att helt förlora förståndet i alla fall. Det har varit precis lite för mycket, men det känns som det har varit värt det också. Nu boar jag för glatta livet, älskar tryggt brummande vitvaror och ser fram emot att svärmor ska komma hit och bidra med lite kvinnovisdom redan i eftermiddag.

Det blir bra det här, nu kan jag äntligen andas ut.

Snart i mål

6 Jun

På tisdag kommer en packmästare hem till oss och stuvar ner allt i flyttlådor. På onsdag kommer hans kollegor och bubbar allt till nya lägenheten. På torsdag vaknar jag sannolikt upp mitt i ett kaos, men ett väldigt rymligt sådant.

Det börjar så sakteliga gå upp för mig att vi kommer att bo stort, med våra mått mätt alltså. I en av huvudstadens dyraste stadsdelar brassar få loss med överflöd, för varje kvadrat kostar ju en sisådär två-tre månadslöner. Ändå har vi nu, innan någon av oss ens fyllt 40, fått loss nästan 80 kvadratmeter. Ja, vi fick ge avkall på sekelskiftesromantiken på kuppen, nu flyttar vi till ”den barnvänliga föreningen”. Men läget, mina vänner. Läget är tipp topp. Och allt är nyrenoverat och bekvämt.

Ja, man uppskattar lite andra saker som småbarnsförälder som i fem år diskat för hand, endast tvättat i tvättstugan, och i nio fall av tio inte fått hela familjen att rymmas i hissen samtidigt. Åtminstone inte om matkassar funnits med i ekvationen, vilket de ju strängt taget nästan alltid gör, ihop med blöjpåsar och toalettpapper.

Ja, det är ljuvligt med högt i tak, öppen spis och djupa fönsternischer. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter Fönstret mot gården-känslan på balkongen, den lummiga innergården, ljuden som studsar mjukt mot stenväggarna. Men jag tror att jag kommer att känna mig oändligt smart varje gång jag kör in barnvagnen i hissen, parkerar den på loftgången (!), drar av Esme de leriga galonisarna och kastar tvätten i den egna maskinen.

Simplicity. Somligt vill man ha först när man har erfarit vad det är att leva utan det.

SFDEA5265F6080E4256B456677D6C074CCD_980x640

Genidrag

17 Maj

Nä, men om man såhär i lagom höggravida tider skulle gå och köpa en lägenhet och bestämma sig för att försöka hinna sälja den gamla och flytta innan förlossningen? Och om man med lite tur dessutom skulle ta och tajma det med den efterlängtade försommaren som plötsligt small till, så att man kan gömma sig för sol och picknickfiltar i ett dammigt källarförråd som nu akut måste rensas?

Ja, men, så gör vi. Det låter som en uppladdning inför tvåbarnslivet som alla barnmorskor skulle rekommendera. För att inte tala om att man slipper fokusera på hur sakta tiden går på slutet, för plötsligt går den ju åt helvete för snabbt. Allra helst som man gärna ska fortsätta sköta ett heltidsjobb också, i alla fall lite till.

Vi hörs på andra sidan, helt enkelt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.